Aftonbladet – 4 januari 1854, sida 2

Laurents Stobeus, hvilken vi redan förut presenterat för läsaren, satt för det mesta tyst och dyster, under det han lyssnade till de båda öfriga. — Vi bereda oss på en blodig strid — yttrade Loos tankfull. — Ingen vet, om vi sitta tillsammans som nu, då den sol, som nu går upp, har sjunkit. — Hvad mer? — sade Gyllensten kallt. — Vi ha hunnit vänja oss vid farorna under kung Carls regemente. — Att dö för en kula, — sade Stolbeus liksom för sig sjelf, — hvad ondt deri? — Amelie skall möta mig deruppe . .. Den unga krigaren märkte ej det falska leende, som lekte på Gyllenstens läppar. — Du har rätt, — sade denne slutligen; — du skall endast återfinna henne deruppe — han pekade på himlen. — Du älskade henne, du också, Gyllensten, — sade Stobeus med samma drömmande ton, som förut; — man har åtminstone sagt mig det. Hon föredrog mig och du fattade måhända agg till mig derför ... Nu, då hon är död, må vi förlikas om hennes minne. Gyllensten hånlog, i det han skakade ungdomsvännens hand. Denne märkte det icke. Loos och Gyllenroth hade emellertid sinsemellan sakta samtalat. Plötsligen slogs trumman. Det blef lif i lägret. De fyra unga vapenbröderna sprungo upp... — Med Guds och kung Carls hjelp få vi en herrlig dag — yttrade Loos i det han drog sitt svärd. Gyllenroth hade blifvit något blek. Modets baromester stod hos honom icke serdeles högt, men han vågade ej låta märka det. En feg i kung Carls armå bland hans officerare! ... Det hade varit en oerhörd upptäckt. Allt mer blef det nu lif i lägret. Trumhvirflar aflöste hvarandra. Soldaterna uppställde :sig i sina djupa leder, ordonnanser sprängde fram och tillbaka öfver fältet . . . nå Utanför konungens tält hölls hans vrenskande häs: af en bland drabanterna. Hjelten) syntes i tältöppningen; ett hurrah spred sig genom ledern: . . . Konungen sprängde framåt... framåt j tappra gossar... framåt, till seger eller död ! (Forts. följer.)