Aftonbladet – 4 januari 1854, sida 1

konungens planer, så framt han blott ville gifva sig tålamod. Sådant var hufvudsakliga innehållet af kardinalens framställning. Konungen ryckte derunder flere gånger otåligt: på axlarne. . — Mazimum in rebus agendis impedimentum mora est — yttrade Carl hastigt. — Segnes medicos et lenta remedia non expetunt tempora mea) — ÖCredat Vestra Majestas, nostra eonsilia prudentia esse) — invände erkebiskopen. — Sed timida) — svarade konungen hastigt, i det han böjde på hufvudet och gjorde en afvisande åtbörd. Företrädet var slutadt. De polska herrarne gjorde en vördnadsfull bugning i och lemnade tältet. Piper hade stillatigande afhört samtalet. Hans min uttryckte oro och missbelåtenhet. Den allsmägtige gunstlingen hade fåfängt, lika så väl som Bengt Özenstjerna, bemödat sig om att vända konungens tankar från polska kriget. Allt mer och mer såg rådsherren aflägsnas det han närt, att få återvända till Stockholm till sin sa och sina anhöriga... Krigets demon hade fattat mungea... Framåt! framåt! sådan var Carls lösen, a bekymrande sig om det blod, som flöt, de skatter, utarmade hans ärfda rike, de faror, som lurade på ;.; och hans bjeltars stig... med ett: ord: oftrande allt åt den Moloch, som uteslutande beherrskade honom — ärelystnaden. Hertigen deremot syntes glad och bekymmersiös som vanligt. Han älskade kriget vida mer än de tråkiga regeringsbestyren i Holstein eller kärleksjollret med sin gemål i Stockholm. Faran egde för honom ingenting afskräckande och vid Carl XII:s sida fanns icke heller någon plats för fruktan. I Tystnad rådde, könungen vandrade upp och ned i tältet. Ingen vågade störa hans tankar. 2) Dröjsmål är det största hinder för hvarje företag. Min tic i tillåter ieke tröga läkare och långsamma botermedel. I ) Ers majestät bör vara förvissad att våra räd äre kloka. i :t) Men fega...