Aftonbladet – 2 januari 1854, sida 2

et — RK EEE EEERNT DATERAR det väl ej lärer tjena till något. Polaekarne behöfvi mycket stryk innan de kunna blifva eniga. Dessuton äro desse herrar älldeles för långsamma. Jag tycker on raskhet och beslutsamhet. — Emellertid skola de. nog foga sig efter ers maj:t: vilja, så snart konung Augusts armå blifvit tillintetgjorc — återtog Stobeus. — Ännu hafva de honom att stödja sig på. — Det är sannt — mumlade konungen otåligt. — Vet du hvad, Stobzeeus! Jag ämnar marchera utan litthauiska ermåen. De må komma efter. Vi reda oss nog ändå... eller hvad tror du? — Segraren vid Narva behöfver icke räkna sina fiender — svarade Stobeus, med en blick af hängifvenhet på den kungliga hjelten. — Ers Maj:ts armå kan icke förlora någon drabbming, då det är ers maj:t sjelf som kommenderar honom. — Det är sannt... det har ännu ieke händt — svaade konungen. — Men — hans panna mulnade — på lifändska sidan går ju allt på tok. Slippenbach redan vemne gånger slagen af ryssarne oeh flottiljen i Peipusjön tagen eller sprängd i luften — se der hugnande nyeter! Hur illa min kära Stobaus, att man icke kan fara med öfver allt sjelf... — I sådant fall må Gud bevara ers maj:ts och rikets iender! ... — Har du träffat några bekanta bland de sednast från verige anlända officerarne? — frågade konungen, hastigt mbytande samtalsämne. — Jo, icke mindre än tre af mina barndomsvänner. — Hvilka då? . — Löjtnanterne Loos, von Gyllensten och Gyllenroth. — Den förstnämnde känner jag — sade Carl. — Han ar med vid Narva, men blef sårad ... En rask officer ör öfrigt ... — Öch en ädel man tillika, ers maj:t. — Nå, än de båda öfriga? — Gyllensten har något falskt och inbundet i sitt isende, som alltid misshagat mig ... Gyllenroth åter rnes mig vara en god, meux svag karakter ... Carls panna e