Aftonbladet – 31 december 1853, sida 2

och att rikets ständer dervid icke kunna affordras något annat enligt grundlagen gällande tillgörande, än att blott bestämma skatten, och. jemte konungen de för öfverträdelser nödiga straffbestämmelser. För sådant ändamål hade inga vidlyftiga rådplägningar, och ännu mindre något särskildt utskott varit behöfligt. Det är visserligen ganska beqvämt att på rikets ständer kasta besväret med, samt ansvaret för redaktionen af en så vigtig och invecklad lag som eljest ensam tillhör regeringen; men ingalunda är det rätt, eller klokt, att inkasta ett trätofrö af denna beskaffenhet, särdeles inom en så sammansatt riksförsamling som vår. I mångas tanka har detta förfarande icke ådagalagt, hvarken nit, skicklighet eller drift å regeringens sida. Ämnet leder helt naturligt till en forskning: hvarföre Norge, under sitt så nya konstitutionella skick, i allt hvad ekonomisk lagstiftning heter, gjort så omätligt stora framsteg framför oss? Konung Oscar är norrmännens konung, lika såväl som vår. Den ekonomiska lagstiftningen hos oss, utgår ensam ifrån konungen; naturligtvis bearbetad af hans rådgifvare. I Norge ligger denna makt hos folkombuden och desse hafva visat sig kunna sköta den. De kungliga rådgifvarne i Norge, torde äfven vara af ett helt annat skrot och korn än hos oss. Det är obehagligt att uttala det; men man anser sig på fakta hafva grundat det omdömet, att Kongl. Maj:ts här ofta nämde proposition har säkerligen icke tillfredställt någon enda åsigt i afseende å bränvinsfrågan. Om händelsen verkligen är sådan, så måste det komma att ganska djupt besvära rådgifvarepersonalen, särdeles då ränteförenklingsfrågans behandling, jemte mera sådant, åtminstone inom den skattejordegande allmänheten, likaledes betänkligt ökar bevisen på den nuvarande styrelsens påfallande oförmåga och oskicklighet. Härom vore säkerligen ännu oändligt mycket att säga; men ämnet är ibland de tråk:gaste, och samtidens lott att lida hvad den ej kan vrida. Häfderne komma nog i sinom tid att tillägga nutidens maktägande deras tillbörliga prägel. Nykterhetsvän.