Aftonbladet – 31 december 1853, sida 2

sitt missnöje; han gjorde sig all möjlig möda utt synnerligen visa det, emedan, han kände sig mindre uppretad i sitt hjertas innersta än nan sjelf ville medgifva. — Ehuru mycket han än upprepade för sig sjelf, att han var en lekboll för Charlotte och sin dotter, och satte sin heder uti att söra deras bemödanden fruktlösa, under det han eggade sin sårade känsla, så greps han indå mot sin vilja af en känsla af öfverseende; det var första gången han fann sig sjelf alltför tålig, alltför mild. Han beslöt omsider att åtminstone iakttaga en tystnad, som vittnade om hans obelåtenhet. Fru Nugel försökte ej att afbryta den; men majoren kunde ej undkomma hennes stumma omsorger. Hvad helst han företog sig var alltid hans vilja förekommen, hans önskningar tillfredsställda; de rätter och viner han föredrog blefvo honom erbjudna, ty Charlotte hade ej glömt något af hans fordna tycken. För första gången således, efter femton år, återfann han sig omhuldad af denna bepröfvade och odelade uppmärksamhet, som en qvinna, hvilken delat ljuft och ledt med mannen, ger honom, och som aldrig den ömaste dotter kan ersätta. När måltiden var slutad, gick hela sällskapet in i musikrummet. Loffen bemärkte då att pianot hade såväl som porträttet blifvit inflyttadt; det stod uppslaget, och tätt bredvid stod majorens notställare. Dorothe kom sjelf och räckte honom hans fiol, och påminde honom med detsamma om hans löfte att låta höra sig. Loffen såg på fru Nugel, hvilken närmat sig pianot, och ville förebära en vägran; men justitierådet Hotman tvang honom ait lyda, i det han skrek med hög röst till honom att det var nyårsafton: man måste således gifva vika. Det stycke Dorothe utvalt var en af de duetter, som hennes far oftast spelat tillsammans med Charlotte. Denna sednare påminde sig ännu alla nyanceringar och det tempo hvari majoren helst tog stycket; också gick detsamma förträffligt. De som kände till Loffens talang, hade ännu aldrig hört honom spela med en sådan precision, ett sådant behag och så mycken känsla. Mar