Aftonbladet – 31 december 1853, sida 2

— Nu är timman inne då vi skola åtskiljag, — sade hon; — farväl och min tacksägelse min herre, för det ni låtit mig bestiga er tröskel. Tro ej, att jag velat plåga er med min närvaro. Om jag kommit hit, är det derför att jag ej kunnat motstå mitt barns böner. Jag ville att hon ej skulle gå till altaret som moderlös, och att hon i sitt lifs högtidligaste stund skulle se oss båda nära sig för att ge henne vår välsignelse. Förlåt således att jag infunnit mig här utan er tillåtelse och att jag begagnat mig af en dag, då mitt barn hade rätt att befalla. Årets sista timma har slagit, min herre; ni är nu åter herrskare iert hus och eger rätt, attfordra den enslighet, ni så hög värderar. Då hon yttrat dessa ord, vände hon sig till sin Dorothe och Wilhelm; tryckte dem i sin famn under häftiga snyftningar, och utbrast: — Farväl! mina barn, som ännu älska mig och som jag aldrig mera skall återse! Jag medför minnet af denna dag, som en tröst för alla kommande stundet... men j, försöken att glömma mig. Tillsluten detta piano, som ej varit öppnat sedan så länge; döljen mitt porträtt och höljen i glömska det förflutna. j Vid dessa ord, slet hon sig ur de nygiftas omarmning, närmade sig med vacklande steg dörren; men majoren, som nyss tilläst den stod blek och darrande på tröskeln, Des ras ögon möttes, och allt hvad det förflutna innebar, tvister och sorger var förlåtet med denna blick. — Charlotte... framstammade Loffen och sträckte mot henne sin famn, — Lucien... svarade fru Nugel, Och hon sjönk till hans hjerta. Slutligen, efter en lång omfamning, lösgjorde majoren sig sakta, lade sina Öegge händer på Wilhelms och Dorothes pufvud, hvilka fallit på knä invid honom, och sade: — Välsignelse öfver barnen, ty de hafva varit visare än föräldrarne! Förblif du herskarinnan i vår krets, Dorothe; du har återskänkt oss sällheten, och jag vill att hädanefter det. alltid i mitt hen må vara nyårsarte a BALOD