Aftonbladet – 31 december 1853, sida 2

: HI. Uti den högtidliga akt, som för alltid förenar tvenne varelser här på jorden och bestämmer dem att lefva för hvarandra, ligger det en religiös ande, som upprör hvarje hjerta; men isynnerhet för en fader är vigselceremonien en allvarsam och rörande tilldragelse. Det är liksom en afsägelse från alla faderliga rättigheter öfver det barn han uppfödt och hvars lycka Han ifrån denna stund anförtror i en annans vård. Den själsrörelse majoren nyss erfarit hade serdeles stämt honom till vekhet; också kunde ban ej tillbakahålla sina tårar, då han hörde presten uttala den helgade förmeln, som gaf hans dotter åt Wilhelm. Genom en ofrivillig rörelse sökte hans blick fru Nugels: hon hade döljt sitt ansigte i sina händer och snyftade sakta. Denna öfverensstämmelse i själsrörelse skingrade fullkomligt all bitterhet, som ännu möjligen fanns i majorens hjerta. — Dessutom tänkte, han, är hon ju hennes mor. Denna tanke upprörde honom ännu mera. Hennes morl... och hon stod der som en fremling under ett falskt, antaget namn! .. Hennes mor! och hennes närvaro var ej en gång en ren fullkomlig fröjd för Dorothe; ty den påminte henne om, att de heligaste band kunde brytas, att all den sällhet hon och Wilhelm drömt sig kunde slutas med hat och skiljsmessa! Majoren kände sitt hjerta nedtyngdt af samvetsqval, och när hans dotter reste sig, hållande sin brudgum i handen, såg han ned mot golfvet för att undvika att möta dotterns blick. Emellertid lemnade man kyrkan; gästerna togo afsked, och sedan man omfamnat de nygifta, begåfvo sig hvar och en hem till sin bostad. Dorothe lutade sig mot sin faders arm, Wilbelm tog fru Nugels, och alla fyra ankommo till majorens hem. Salongen var ännu upplyst, violen hängde på notställaren, och porträttet tycktes småle åt all denna festlighet. Fru Nagel närmade sig nu majoren; hon Ivar blek och hennes röst darrade. :