Aftonbladet – 31 december 1853, sida 1

— Jag lofvar det, vid min -heder; vi få väl se likvist huru långt j ämnen sträcka er makt. — Våra vänner skola bli skiljedomare, -— inföll Dorothå, och vände sig till de inbjudna; dessutom skall jag få en rådgifverska. — Hvem då? — Ett fruntimmer som jag lärde känna under min sista resa; jag var i sällskap med henne hos presidenten. — Du har aldrig nämnt något åt mig härom ..szs — Nej, men hon har just i dag kommit till Hoff; händelsen förde mig i hennes väg, då Jag gick hem från kyrkan, och jag bjöd henne att bevista mitt bröllop. — Utan att. fråga mig! — sade majoren förvånad. — Det är ju nyårsafton, min far, — invände Dorothå. Loffen kunde ej betvinga ett uttryck af missnöje. — Och skulle jag kunna få veta, åtminstone, denna okändas namn? — frågade han. — Hår kommer hon, — afbröt Wilhelm. Horothe och Wilhelm skyndade derpå ut ait möta henne. Majoren, som satt nära ett fönster, reste sig hastigt, lutade sig ut öfver balkongen . .. och igenkände Charlotte. Det vore svårt att söka skildra hvad som vid denna syn föregick i Loffens själ. Han erfor i förstone en blandning af förvåning, förvirring och vrede; men denna sista känsla slutade med att blifva den herrskande. Det var ju ögonskenligt att allt varit på förhand uppgjordt emellan Dorothå och hennes mor: det var en återförsoning som man ville, utan tvifvel; och för att kunna tvinga honom att ingå derpåy hade man räknat på bans förvåning, den häftiga öfverraskningen, hans förvirring, måbända äfven på hans eftergifvenhet..,. Denna sista tanke bragte honom iraseri. Aren hade ej så helt och hållit lugaat denna själatt ejen obetydlig själsrörelse lätt kunde förbytas i verklig förbittring. Hans första känsla var att förskjuta både mor och dotter, och läsa in sig i sitt rum; men gästernas närvaro afhöll honom från att verkställa ett sådant beslut. Han stod ännu på samma plats, tvehågsen hvad han borde företåga, då Charlotte syntes, ledsagad af Wilhelm och Dorothe. Hennes blick mötte genast vid inträdet majorens, och hon tog några steg tillbaka. — Jag får presentera för dig, min far, fru NVugel, — sade Dorothe, utan att våga se på ronom. Loffen gjorde en rörelse af förtrytelse. — Förlåt att jag vågade, ..komma...— tammade Charlotte. — Jag hade bordt... örbereda er, — Herr majoren behöfver ej förberedas på n gästs ankomst för att väl emottaga den, — nmärkte Wilhelm, med behörig tonvigtpå orden.