Aftonbladet – 31 december 1853, sida 1

bo under samma tak som ni, mina barn? skall jag ej se er dagligen? Det är ju endast några nya vanor jag måste vänja mig vid; jag skall vänja mig vid dem. ilhelm svarade -j ett ord, och det inträdde ett ögonblicks tystnad. Slutligen sade denne tvekande, under det han förstulet såg på majoren: — Det finnes ett medel att undvika ensligheten som svärfar så fruktar. — Hvilket då? — En person, som har varit er kär, vistag i Egra... : — Nog! nog! Wilhelm, — afbröt majoren i det han reste sig häftigt; — Dorothe har säkert sagt dig hvad jag svarat henne då hon vidrörde detta ämne. Man bör ej röra i askan af en förkolnad böjelse... Tala aldrig mera med mig hirom, Wilhelm; jag ber dig som vän och som iader fordrar jag lydnad häri af min blifvande son. Munster bugade sig med sorgset utseende, och Loffen gick ut ur rummet. . Den person, som vistades i Egra, och hvilken jigmästaren nyss talade om, var ingen annan än Dorothes mor. Helt ung förenad med majoren, som hon ömt älskat, hade hon i början funnit sin högsta sällhet i denna förening; småningom hade likväl Loffens häfliga sinnelag stört denna sällhet. Charlotte, stolt och finkänslig, kunde ej fördraga dessa utbrott af ett obändiet sinne, hvilka hon ansåg förolämpande. Långt ifrån att visa sig undfallande för sin man, retad de hon honom genom motsägelser, förebråelser och ständigt missnöje; bitterheten emellan de båda makarne var i ständigt stigande intill dess köld intog den slocknade ömhetens plats. Då talade man ej vidare med hvaraun, hvar och en bar sitt lidande tystihjertat, der den ömsesidiga förbittri agligen tillväxte. Slutligen hade Charlotto cj lingre förmått dämpa ytterligheten af sin sun, detta medförde en fullkomlig söndring. Charlotte reste till! Egra, der hon hade nära slägtingar, och Loffen bosatte sig i Ioff med sin dotter. Men skiljsmessan tycktes ej verka mildrande på hans häftiga och retfulla lynne. Måhända att minnet af Charlotte återkallade hos honom oförrätter som jagade blygselns rodnad på hans panna, eller att han ännu bipehöll en känsla af förbittring emot henne, Hog af, han undvek allt som i någon mån kunde påminna om Dorothås mor. Hennes porträtt, som han ännu egde qvar hos kig,l nade han låtit omhölja och ställa undan ienj nörk skrubb; hennes piano, omsorgsfullt tills