Aftonbladet – 28 december 1853, sida 2

största eivillista—omkring OVUV,UUvU Ihnir, nvuUuReEN allsicke rördes 1848. MHassenpflug sjelf har fördubblat sina inkomster. Quousque tandem! Till Redaktionen af Aftonbladet! Sedan vederbörande funnit det tjenligt att genom min vördade förman h, h. erkebiskopen under förle den gärdag tilldela mig en varning för olämpliga uttryck, som jag skall hafva tillåtit mig, säsom ordet ,notvarp c.n, i hosfogade föredrag som hölls i Bildningscirkeln, lördagen d. 4 dennes; så fär jag jemte mitt förklarande, att jag aldrig haft den afsigten att med mina uttryck hvarken sära, bekymra eller förolämpa, på det förbindligaste anhälla derom, att besagde föredrag mätte, sä snart möjligt, blifva intagna i tit. blad, på det att hvar och en må veta i ett sammanhang hvad jag sagt och jag må njuta min oskuld till godo. H. h. erkebiskopens kallelse hade följande lydelse: Till hr kyrkoherden N-. J. Ekdahl. På förekommen anledning får jag anmoda heu kyrkoherden, att, å tramt icke embetsförrättningar(: hindra, göra mig ett besök i morgon tisdag, klockan omkring 9 f. m., samt då medtaga den uppsats angående bränvinsfrägan, som af hr kyrkoherden föredragits i Bildningeirkelns sammankomst i denna månad. Stockholm den 19 Dee. 1853. H. 0. Holmströmn. Stockholm den 21 Dec. 1853. N. J. Ekdahl. Vänner! det höfves :j väl, att en eller endast att tvenne känna hvad Kirkae spått oss förut, den ädla gudinnan. Det skall js ; säga er nu, att, vetande detta, vi samfäldt antingen dö celler ock fly undan för döden och ödet. Oss hon förmanade först för de Gudafödda seiräners allförtjusande säng och blomstrande ängar att akta. Ensam hon tillät mig att höra på sången: men binden mig i tvingande band, att icke jag kommer ur stället, rak vid nedersta masten och linorna fästen kring denne. Och om jag er, kamrater, befaller och bjuder mig lossa, binden mig fast ännu med flera och starkare linor. Öronen öfversmorde jag sen på mina kamrater. De deremot mig bundo på skeppet till händer och fötter rak vid nedersta masten, och fästade repen kring denne: satte sig ned derefter och slogo med ärorna hafvet. När i vär skyndande fart vi längt som en ropande hördes fjerran ifrän vi voro, så märkte seiränerna skeppet, som allt närmare kom, och begynte den klingande sången: Kom, vidtfrejdade Drott, Odyssevs, Akaiernas ära! stanna med skeppet, att oss och vär ljufliga röst du må höra. Ingen ännu här seglat förbi med sin svarta galeja, förn han af vära männer vår honungsstämma förnummit. Bort har han rest derefter förnöjd och vetande mera; Oss är allt i sanning bekant, som Argiver och Troör, efter de evigas råd och beslut, vid Ilion ledo. Allt vi oss hafva bekant, som sker på den alstrande jorden. Så med förtjusande röst de talte och sjöngo; mitt hjerta ville dem höra; jag bad kamraterna genast mig lösa, vinkande blott med hufvudet; de dock rodde med ifver. Men Perimedes steg och jemväl Evrylokos skyndsamt upp och bundo mig fast med flere och starkare linor. Och då vi seglat dessa förbi så längt, att ej mera höra vi kunde heirenernas sång och klingande stämma, togo kamraterna ändtligen bort det vaxet jag alla öfver öronen smort, och ur fängslande banden mig : löste. Så sjöng den gamle Homör i sin lärodikt Odyssevs. 12: 154—200, der han på ett allegoriskt sätt skildrat de faror, som hota menskligheten, jemte det att han anvisat medlen till deras undvikande. Fremmande för oss bör ej heller den gamle verldsvises lära vara, då stiftaren af vär bekännelse, Jesus Christus, har upprepat dem i Matth. 5: 29, 30. 18, 5, 9, derjemväl han genom hänsyftningar talar om ögats utrifvande,, högra handens eller fotens afhuggande, bortkastande, på det ej det hela måtte blifva bortkastadt, och dessutom bjuder sjelfbevarelsedriften oss att undvika alla de faror, som vi icke mäkta bekämpa. Hvad bränvinet, dagens hufvudfräga, beträffar, så hörde svenska folket, i slutet af förra seklet, och det begärligt, dess sirensång, och den har sedan dess aldrig kunnat höra sig rigtigt mätt på densamma, änskönt benen af de mänga, som förut låtit sig tjusas utaf den, lågo varnande på stranden. Nu ändtligen och sent omsider har man vaknat upp till sans och besinning. Man inser att vädan är allmän och att det ej är en eller tvennes — Konungs och Ständers — höfva att hjelpa i den allmänna nöden, utan hela folket, som gemensamt mäste taga den angelägenheten om hand. Det miste samrådas med sina styrande, på det att de antingen gemensamt mä förgås eller med förenade krafter arbeta sig utur faran. Ja, det är betecknande att hela folket, den sämre såväl som den bättre lottade stått upp såsom en man och kommit till medvetande om den fara det löper. ENer hvad vittnesbörd gifva petitionerna i denna lifsoch dödsfråga? Jo, de gifva vid handen. att de bättre lottade, de som afgifva röster 4 sockenstämma, det är, de bergade och besutna äro angelägna om denna vigtiga reformfrågans genomförande. Eller hvad vittna dessa enträgna önskningar, som proletärklassen, hvilken ej bar en direkt väg till konungen, landets gemensamme fader, framburit till riksdagsombuden om behjertande af den allmänna nöÅden? Äfven den förlupne och fulle uslingen, som förstört sin dag och den förra dagens arbetspenning på oästeifvonier socknens enda krog på minget ställe, har Åvarit medveten om sin förnedring och, så godt han