Aftonbladet – 27 december 1853, sida 1

barnet, som var henne: så kärt och dyrbart. Hon yttrade ingen häftig sorg, ty gossens död hade ju varit så fridfull ock helig, att hon icke ens gret, i början. Helt lugn knä böjde hon vid liket, sedan de hade iklädt det den hvita drägten och lagt det i kistan. Hon kysste dess bleka läppar och ögonlock, blic-, kande med en nästan förebrående min vw Bertha, som stod bredvid henne och snyftade högljudt. Lika lugät lät hon leda sig ut ur likrummet; och när man bad henne lägga sig i sin säng gjorde hon det och tillslöt ögönen, som om hon skulle ha somnat. ; Men då, i det tystå, mörka, ensliga rummet, gret hon bitterligen, sträckte ut armarne och ropade på sitt barn. Många år derefter bodde de hegge systrarna ännu tillsammans i den lilla undangömda villan i dalen. De rörde sig bland byns öfriga invånare som tvenne hjelpens och tröstens englar, skötande de sjuka, tröstande de bedröfvade och vid mången dödsbädd lugnande smärtan med sina milda, fromma ord, samt spridande frid omkring sig öfverallt, dit de styrde sina fjät. : ; Och ofta om sommaraftnarne såg man en af dem — den yngsta och vackraste — tyst och stilla taga vägen åt: kyrkogården: Hon gick der fram till. en grön, solbeglänst gräss torfva, satte sig der mvid och blef sittahde der med sitt arbete, i flera timmar, medan lindarne strödde sina blommor öfver henne och solens strålar trängde mellan grenarne, lekande på den lilla grafven. : Slut