Aftonbladet – 21 december 1853, sida 1

aftorkande de tårar, som ännu föllo, ehuru nu lugnare och stillare. Tredje kapitlet. ... Hos hvem skall jag-söka hjelp, om licke hos dig, o, Herre, som dock är rättvisligen förtörnad öfver våra synder? ..Jord till jord, aska till aska, stoft till Istoft, dock i visst och säkert hopp om uppståndelse till evinnerligt lif.... Jag hörde en röst från himlen, som sade till mig: döden är för alltid öfvervunnen genom Herrans uppståndelse. Äfven så säger den Helige Ande; ty de skola hvila ut, cfter sitt arbete. Det var en begrafning på en bykyrkogård och en enda sörjande person — ett fruntimmer — stod vid den öppnade grafven: Det var Bertha Vaux. Ensam i bedröfvelse och tystnad, men fällande endast några få tårar — ty hon var icke van vid att gråta — stod hon och betraktade sin systers Jordfästning, stod och såg hur kistan nedsattes och hörde hur den första skofveln jord föll på kistlocket. Sedan återvände hon långsamt till sitt ensliga hem. . De få åskådarne trodde henne vara kall och hjertlös; men, om de kunnat borttaga den svarta slöjan, skulle de i hennes ansigte sett en sorg, som kanhända hade rört de flesta hjertan. Solen sken så varmt öfver kullar och fält, på. denna herrliga sommardag; men Bertha Vaux frös dock när hon inträdde i skuggan af sin enstaka bostad. Det var så kallt der, så kallt och fuktigt och mörkt som om dödens hemska andedrägt, hvilken nyss hade flägtat der, ämnade qvardröja der för alltid. (Forts. följer.)