Aftonbladet – 21 december 1853, sida 1

Sakta och kärleksfullt uppreste dottren sin olyckliga mor från golfvet, der hon ännu knäböjde, ledde henne till den gamla länstolen och sökte lugna och trösta henne med de ömmaste, kärleksfullaste ord, fastän hon sjelf gret bitterligen. — Moder, — sade hon; — är du icke glad öfver att nu hafva mig hos dig... din egen lilla Gabriella?... Du sade ju att det skulle göra dig lycklig, och nu — se bara hur du gråter. Tyst, söta mamma, tyst! ... Jag vill nu stanna hos dig för beständigt för att sköta och omhulda dig; och jag skall bereda din trefnad, så att du snart blir stark och frisk igen. — Och en gång, mamma... en gång, måhända, skola deras hjertan vekna, och de skola förlåta -oss båda och taga oss till sig; och då skola vi åter alla bo tillsammans och älska hvarandra. Och Gabriella bemödade sig att le mellan tårarne, som ännu fortforo att rinna. — Mitt barn, — sade modren; — jag finner att jag är lika sjelfvisk som jag är svag. — Jag borde hafva bedt dig gå tillbaka till ditt hem och lemna mig, men jag hade icke styrka dertill. Nu åter, förebrår mig mitt bjerta för hvad jag nyss gjorde. Hvar skola vi bo?... Ack, min Gabriella! du anar icke, du, hura jag har sträfvat och arbetat, stundom för bara ett stycke bröd. — Och nu, älskade moder, skall du icke mer arbeta. Mina systrar äro mycket rättråliga. Allt hvad som är mitt skola de gifva mig. Vi kunna lefva af mycket litet. Någon stilla, aflägsen by, der ingen känner hvilka vi äro och hvarifrån vi kommit, skola vi uppsöka för att der bo tillsammans. Jag skall aldrig lemna dig; aldrig, förr än döden skiljer Oss. . Hon hängde vid sin mors hals, kyssande hennes bleka panna och iosjunkna kinder och