Aftonbladet – 21 december 1853, sida 1

vid min fars dödsbädd — aldrig, så länge jag lefver. — Gabriella, detta är icke något passande ställe för dig. Kom, så gå vi hem. — Hör mig först! — ropade modren, krypande ned från stolen, der hon, sammansjunken och med öfverhöljdt ansigte, hade lyssnat till sin dotters ord. — Hör mig, Johanna, innan du går. — Jag har sagt mig sjelf allt det der... ja, allt hvad du någonsin kan säga; men af dig är det bittert att höra det. O, min dotter, var barmhertig och hör mig! Hon knäföll och närmade sig sålunda, på bara golfvet, till miss Johannas fötter, fortsättande: — Du talar os: len sorg, som jag har bringat öfver er... sorg och skam, säger du — men hafva de väl kunnat förliknas med hvad jag sjelf har fått utstå? — Dag och natt... dag och natt, i månader och år — o, betänk det, fjorton långa år, har jag velat döda mig sjelf, men icke vågat göra det. Jag har ångestfullt bedt Gud. om att få dö. — O, nej, stanna — stanna och hör mig till slut! — Mitt sista hopp, mitt enda hopp i himmel och på jord, står allena till er, mina barn. O, min Johanna!... min dotter!... du sade att du fordom älskade mig. Kan då ingen enda gnista af denna fordna kärlek återupplifyvas?... Jag skall ännu ytterligare söka beveka dig ill medömkan, ty ännu har jag icke sagt dig llt. — Nej!... Jag har ju icke sagt dig wuru jag, i mitt elände, sträfvat efter hvila och lugn... hur jag förgäfves sökt det öfverullt, vandrande från plats till plats, allena, i: mnger och törst, i köld och väta, i hetta och rötihet, i fattigdom och uselhet; tills jag ändtigen, af eländet drifven till det yttersta, styrde mina steg hitåt. Och här fck jag se min 3abriella, mitt sköna barn, mn stolthet, min ilskling!