Aftonbladet – 17 december 1853, sida 1

rigtig sak. Jag kan aldrig upphöra med den anken, att ni döljen något för mig. — Hvilket jag önskar till Gud, att jag stänligt kunde dölja för dig — sade Johanna. — Gabriella, dåraktiga barn, sök icke efter sorsen ; den kommer tids nog af sig sjelf. Och nu vände hon sig bort, mumlande några ord, som systrarne icke kunde höra. Gabriella ville åter tala, nen Bertha fattade eaes hand och tryckte den ömt; och så uppstod der en lång tystnad. Gabriella satt, inder den nu så djupa skymningen, med ansigtet lutadt i sina händer, — Vi skola stänga fönstret och tända upp ljus — sade Bertha efter en liten stund. — Aftonluften har-blifvit så kylig. Med en djup suck reste Gabriella sig upp och gick att stänga fönstret, men stannade der under några minuter och blickade ut öfver den mörka furuhäcken. — Andra kapitlet. — Jag går in till byn — sade miss Johanna följande dagen. — Om du vill säga mig, Gabriella, hvar den der fattiga gumman bor, som du talade om i går afton, så skall jag titta in till henne. — Låt mig få gå med dig! — inföll Gabriella häftigt. — Jag sade henne att vi skulle komma begge. Vänta på mig ett ögonblick, och jag skall straxt vara färdig. — Jag skulle knappast finna det nödvändigt. Du är blek och ser sjuk ut, Gabriella, och jag borde således befalla dig att stanna hemma. — Jag har hufvudvärk och fria luften skal göra mig godt — svarade Gabriella. — Tillå att jag går med dig! — Som du vill då, — sade Johanna, och Gabriella skyndade att taga hatt och schal