Aftonbladet – 15 december 1853, sida 2

ACU dlld ACSSa dUlMatsKUluBgdt ICIHTLLICIAUCS PIOPUBITV ionen till Statsutskottet. Plenum d. 14 Dec. eft. m. Johan Johansson från Örebro län hade väckt moion om husagans afskaffande af innebäll, att husavan skulle afskaffas, eller om detta ej bifölles, att utminstone ingen annan än husbonde, eller den han ätter i sitt ställe skulle ega rätt att sädan utdela. Emot husagans afskaffande uppträdde Lekkerg och Petter Claesson frän Elfsborgs län hvilka dock ville nedgifva att rättighet till dess utdelande ej finge öfrerlätas ät någon annan; men i motionärens frånvaro örsvarade David Andersson frän Halland med öfverygande skäl Johan Johanssons framställning, hvarefer motionen remitterades. Rudberg från Öland? hade motionerat! inskränkning i landthandeln och under föevändning att förvindra bränvinets försäljning i minut på landsbyglen föreslagit bland annat att landthandlares bok och äkning skulle förlora vitsord. O!a Månsson uppträdde med värma mot detta för lag och boklagade om förhäMandet på Öland skulle rara så lagoch sedeslöst, som motionären skildrat. Im blott landthandlandlarne icke sälja annat än hvad le äro berättigade att sälja så skola de icke utbreda vägon skadlig lyx eller något svårt förderf. Motiorens förslag att bränvinfaf landthandlare icke skulle ä säljas i mindre perti än 7V, k:a gillade Ola Mänson icke allenast utan han önskade till och med att le icke få sälja nägot qvantum alls; men sådant tillvör det blifvande bränvinsutskottet att afhandla. Se lan han vidare andragit andra skäl för sin äsigt förslarade han förslaget att betaga landthandlares bok vitsord vara nppenbarligt orimligt och med honom instämde mänga ledamöter. Nyqvist från Wermland trodde icke att landthanhandeln gör serdeles ondt. Det kan visst hända att den som ej förstär spara på sin skilling lägger ner den hos landthandlaren i onödigt mäl, men derigesenom verkas icke mera ondt, än om han på annat sätt förslösade sina pengar, hvilket alltid en misshushällare komme att göra, landthandlare mätte finnas eller ej, och hvad bränvin beträffar, så tycks det nu af flere tecken sbm om det icke skulle bli brist på den varan. Blefve det förbjudet landthandlare attt sälja bränvin så skulle lönnkrögeriet så mycket bättre florera. Förre talmannen Nils Persson var förekommen af Ola Mänsson och fann det betänkligt att betaga landthandlares böcker vitsord; med honom instämde många. Äfven Lars Larsson från Elfsborgs län talade emot motionen och ansäg hvar och en ega rätt att sälja bränvin så snart det var å post af mer än en kanna. Emot den sednare åsigten uttalade sig Nyqvist, som ansåg denna rätt tillhöra blott tillverkaren, emedan eljest hvem som helst skulle kunna bli bränvinshandlare genom uppköp och äterförsäljning, hvilken rörelse dock borde vara lagligen beskattad. David Andersson tyckte att man yttrade sig för mycket nu på förhand innan utskotten fått behandla frågorna. Motionen remitterades med dervil gjorda anmärkningar. Statsutskottets betänkande om anslag till topografiska corpsen och fästningsarbetena under 1854 föredrogs derefter. . Talmannen yttrade nemligen : N Aåvumer 1 ordningen statsacskultets vevunkande N:o 4 om anslag ut topografiska kärens arbeten. Bifaller ståndet letta? — Ja. — Klubban föll och betänkandet lades undan, hvarpå ett annat mäl uppropades. Men au anmärkte Anders Andersson i Walla, att blott den lelen af betänkandet, som handlade om anslaget till topografiska kären, var bifallet, och att betänkandet i andra sidan äfven innehöll tillstyrkande af anslag sill befästningsarbetena. Efter denna anmärkning upp togs. äfven betänkandets sednare del till behandling Henrik Andersson hade iutskottet reserverat sig emot så stort anslag på höft. Vid förra riksdagen hade regeringen blott begärt 75,000 rdr på förhand till fortsättning af fästningsarbetena tills staten blifvit i sin helhet uppgjord, och detta tycktes äfven nu kunna : vara tillräckligt. i Ola Månsson som varit af samma tanke som Henrik Andersson hade dock nu funnit att något äfventyr icke var förenadt med bifall till utskottets förslag, då hvad som nu beviljades alltid komme att ingå i den summa, som genom anslaget till försvarsverket sedermera komme att medgifvas, så att hvad som var mycket uu i stället minskade den slutliga summan. Han ville bifalla till betänkandet: David Andersson förenade sig med Ola Mänsson. Sahlströms enda anmärkning emot saken var, att han fann det orätt att bevilja anslag utan att hafva någon utredning af behofvet och utan att veta när let engång skall bli slut med dessa stora anslag. Han vill veta huru och på hvad sätt de skola användas innan han beviljar dem, huru och när behofvet deraf skall taga slut, och finner icke skäl att på puff anvisa folkets penningar, hvarföre han önskade återremiss för att få en nödig utredning af behofvet. Olof Persson fann frågan böra afdelas i två delar. De 30,000 rdr, som voro afsedda till Carlskrona, ville han för den postens vigt medgifva obetingadt, men de 105,000 rdr till de öfriga fästningarne ansåg han sig icke. böra hivilja förr än genom återremiss ståndet varit i tillfälle att af en närmare relogörelse -för behofvet inhemta nödvändigheten af anslaget. Förre talmannen Nils Persson beklagade lika med Sahlström att ingen ledning för representanternas omdöme blifvit af utskottet lemnad, men dä fångarne behöfva sysselsättas och på Ola Månssons skäl ville han dock bifalla betänkandet. Henrik Andersson upplyste att de som i utskottet talat emot anslaget gjordtdet blott emedan behofvet icke varit utredt. Propositionen delades: anslaget till Carlskrona beviljades, men frägan om de 105,000 rdr till de anIra fästningarne äterremitterades dock efter votering. Atskillige af de kongl. propositionerna äfvensom justitie-ombudsmannens embetsberättelse remitterades. Johaw Johansson hade väckt motion om hela skyddsafgiftens användande till folkskolorna. I detta förslag instämde så många att man började frän flera häll ropa: nhela ständet instämmer, utan att nägon deremot yttrade sig. Likväl befanns en af Johan Johansson frän Östergötland ingifven motion, som strax derefter upplästes, afser halfva den personella bevillningens användande till kommunernas fattigvärd. En motion af Nils Larsson från Jemtland om ästadkommande af likhet i tull för Sverige och Norge, som nu upplästes, skall en annan dag blifva meddelad. Bland andra motioner om skjutsningsbesväret, än dring i skiftesstadgan, tjenstehjons flyttningstid, m. m. förekom ock en af Anders Andersson frän Östergötland om upphäfvande af författningen angäende lös öreköp. Emot detta förslag talade förre talmannen Nils Persson och David: Andersson, som fann det godt t. ex. för fattiga och nybörjande hjonelag att genom hjelp af medlidsamma menniskor, hvilka hade säkerhet för sina försträckningar om de egde de hjelptas lösören, kunna få penningar att röra sig sig med. Men Lars Larsson frän Elfsborgs län och Petter Jönsson frän Träslända stridde manhaftigt fö inskränkning i rättigheten att läta egendom qvarstä i andras värd och till deras bruk. Den sednare, som påstod att alla lösöreköp vore bedrägeri, mottogs med mycken munterhet, då han, med anledning af David Anderssons yttrande, på det högsta beklagade om författningen skulle underlätta giftermälen. Ola Månsson anförde hurusom det skulle vara högst orättvist och ett ingrepp i eganderätten att förmena nägon att efter behag låta sin egendom begagnas af andra och qvarstå i deras förvar, hvarefter motionen remitterades,