Aftonbladet – 13 december 1853, sida 2

in rättmätiga egendom; fastmer måste H. EK. H., wti sjelfva sin egenskapjaf svensk tronföljare, se och erkänna ett bevis på folkets lagliga rätt att bestämma ifver sin regerings icke blott system, utan äfven personer. H. K. H:s rättskänsla skall också säga honom, derest han vill för ett ögonblick tänka sig vara I en vanlig medborgares ställning, att han såsom sädan, såsom en upplyst och verksam medlem i landets stora utvecklingsarbete, är fullt berättigad att, gemensamt med andra medlemmar i samhället, såsom ombud eller genom ombud, fastställa det styrelsesystem, som är för landets välfärd ändamäålsenligast. H. K. HH. skall sålunda inse, att folket eger rätt att bestämma öfver sina egna öden, och att ingen enskili person -kan förnuftigtvis ega rätt att pätvinga ett folk sin vilja mot folkets egen. Detta vore ju hemligen R origtigt, som om någon ville t. ex. tvinga . K. H. att inrätta sin hofhållning på annat sätt in han sjelf finner för godt. — H. K. H. skall vilare, efter -en vunnen större och mognare erfarenhet, ära sig inse den för en regent vigtiga sanningen, att man i mänga af samhällslifvets förhållandeh, äfven om man dertill har makt, icke bör genomdrifva äsigter, som strida emot folkets föreställningssätt och öfvertygelse. Är åsigten rigtig, så må man med all sin kraft, allt sitt inflytande, söka väcka menniskornas uppmärksamhet och mogna deras öfvertygelse derför, och den skall, så ingången i det allmänna medvetandet, bära en frukt, som den eljest aldrig skulle ha burit. Jordmånen måste vara beredd innan man itkastar utsädet. Förgäfves söker man eljest, genom xonstlade medel, framtvinga en växt, som snart skall förvissna, derför att den icke har näring. Men att illreda denna jordmån, att verka för ett folks bättre ifvertygelse, att framkalla dess sjelfverksamhetshåg, itt bringa alla dess bästa och ädlaste krafter att uppspira och bära fruk — se der en verksamhet, som är stor nog äfven för en furste, en verksamhet, som skall bärå hundrade ja tusenfaldig välsignelse. Och då.man nar sig ett sådant fält för en stor och ädel verksamhet unvisadt, hvarför skall man splittra ocivpulverisera sin sraft på dessa små intriger, som möjligen kunna skänka len lilla triumfen af en tillfällig partiseger, men ocksä, såsom vi sett, kunna medföra ledsamma och harmfulla dekonfityrer? Och dä man har så mycken makt att verka det som är stort och nyttigt, hvarför skall man missbruka och försvaga den, genom att söka åstadkomma det som är smått och onyttigt? Kanske föda ock dessa strandade bemödanden begär efter större makt. Ingenting är för en furste farligare. Han behöfver ej vara mycket ödmjuk för att inse, att han sannerligen har tillräcklig makt i förhållande till-sina kräfter, till sin förmåga att använda den. Begär efter större makt, nästan i hvilken ställning i lifvet vi må befinna oss, har högst sällan sin grund i det sanna medvetandet af en stor förmåga, ty denna förmär alltid göra sig gällande, utan i den, om ock omedvetna, känslan af inre svaghet, som måste ersättas genom yttre hjelpmedel. Vi kunna litet hvar, om vi rätt bedöma oss sjelfva, uppriktigt erkänna, att den makt vi ega, är snarare för stor än för liten för våra krafter. För en furste och tronföljare är det isynnerhet vigtigt att hafva kommit till medvetande häraf. Men det är lätt att förstå, att det för honom är svärare än för någon annan att komma till en sådan insigt. Från hans första tid hyiska honom hala tungor i öronen smicker om hans skarpsynthet, hans träffande omdöme, hans kraft och andra förträffliga egenskaper, och han tror sig snart, derest han ej har en så verkligen god natur -:som vår kronprins, vara ett väsen utrustadt med de alldrahögsta fullkomligheter. Naturligtvis anser han då också alla, som ej vilja obetingadt erkänna dessa hans höga egenskaper, såsom motständare och snart såsom fiender. Mer än en ädel furste har stupat emot dessa stötestenar, och då hafva de der trogna, underdäniga vännerna och tjenarne varit de första, som öfvergifvit honom. Under allt detta hafva vi förutsatt att afsigten är i grunden god och ädel. Hyste vi ej, i förevarande fall, öfvertygelsen att den det är, så hade vi ej talat på detta sätt. Må den höga person, hvilken våra ord gälla, aldrig gifva någon anledning till att detta förtroende rubbas! Skulle sådant inträffa — hvilket vi hoppas aldrig mätte ske — skulle det visa sig, att det icke är folkets välfärd, landets kultur, rätt och sanning, utan egoistiska intressen, som framkallat den inblandning i vår statsstyrelse, hvilken, ehuru obehörig, vi velat urskulda, om vi ock nödgats ogilla den, — gå förändras förhållandena mycket: Misstag, ovist nit, falska äsigter — allt detta fördrager man och öfverser dermed gerna, så länge man ännu är öfvertygad om en redlig och oegennyttig afsigt hos dena handlande personen; — men rubbas denna öfvertygelse, så kommer icke längre någon fördragsamhet i fråga, då blir Oppositionen, som afsäg att motarbeta de oriktiga åsigterna, ett bemödande att störta och nndergräfva den egoistiska, således för samhället farliga personen. Olycklig den regent och den styrelse, som bringa rättänkande medborgare i den hårda nödvändigheten, att ansluta sig till ett sådant motständ. Möjligen kunna bajonetterna lemna en kort tids stöd, men detta stöd håller -dock-ieke-på längden. Ve den furste, som anlitar denna hjelp, sedan han förverkat detstöd, som han aldrig skall sakna, då han rätt uppfattar sitt kall, och som är det enda pålitliga : folkets vördnad och tillgifvenhet.