Aftonbladet – 13 december 1853, sida 2

ar Björck ior okunnighet om sjeliva penanmningen på den sak, hvarom han yttrat sig. -— För att sätta våra läsare i tillfälle att bedöma lumpenheten af denna konservativa manöver,, skola vi med det snaraste i dess helhet :ntaga hr Björcks anförande, sådant det -blifvit till borgarståndets protokoll fattadt. — I Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning för den 7 December läses en längre uppsats, örande H. K. H. Kronprinsens supponerade ställning till fepresentationen, hvilken uppsats, i anledning af några omständigheter som under de sista veckorna varit mycket omtalade i enskilda kretsar, innehåller så rigtiga åsigter om det förhållande hvari tronföljaren i ett land bör betrakta sig till samma lands representativa myndighet, alt vtanse oss böra bidraga att förskaffa den en vidsträcktare krets af läsare. Vi göra detta så mycxet heldre, som den på en gång grannlaga och frimodiga tonen i artikeln och den rättvisa som deri. göres åt ridderligheten i vår sronföljares personliga karakter aflägsnar all föreställning om mindre goda och välvilliga notiver hos författaren. Förhållandet är helt enkelt — säger Handelstidninsen — att H. KX. H. Eronprinsen har med sin vaniga ifver och oförsigtiga rättframhet velat helt tvärt aga representationens ledning och styrelse i sina hänler, för hvilket ändamål han haft nästan alla-borgareoch bondeståndets ledamöter, en och en i sender, hos sig till enskilta samtal. H. KE. F. har ganska rigdigt förstätt, att då man vill verka på personer, så ir det just rätta sättet att taga dem så der mellan fyra ögon, emedan det icke är så många, som vid stt sådant förtroligare sammanträffande hafva mod att öppet uttala sin mening eller kraft att emotstå len förbindlighet, som härunder kan utvecklas, Lätt aog kan man, isynnerhet om man är en furstlig person, vid ett sådant tillfälle tillvinna sig ett löfte, söm -blir ett band på den som gifvit det, hvilket lenne sedermera får svärt att slita. Men H. K. H. har förbisett en mycket vigtig omständighet, nemlisen den, att då man på detta sätt vill imponera på :epresentanternas öfvertygelse, får man ej göra det ;å öppet, att hela verlden kan säga: nu är Olof Pehrsson, nu är den eller den riksdagsmannen uppe hos kronprinsen, för att bli värfvad. Det är tydligt, utt man härigenom gör det till en hederssak för en och hvar, som hedras med.det höga förtroendet af stt samtal, att visa, det han icke låtit inverka på sig, hvilket han då mähända yttrar i en mera bestämd hållning, än han eljest hade velat iakttaga. Jekså visar utgången af såväl detta som andra H. (. H:s försök, att genom sin personliga mellankomst senomdrifva sina egna eller andras önskningar, att sid intet tillfälle. grannlagenhet är mera af nöden: Allisammans ådagalägger äfven, att H. K. H. icke ir diplomat. Hans karakter år alltför öppen och ärlig för att göra honom passande för dylika små intriger, i hvilka han oförsigtigtvis låtit indraga sig: Och dogk finna vi, med någon-kännedom om H. K. 4:s skaplynne, det ganska förklarligt huru han kommit derhän. Med en varmbjertad ung mans hela ifver omfattar H. K. H. hvarje föremål, som han anser vara gagneligt för det allmänna, likasom han med lika stör ifver söker verka för den eller de personer, som vunnit hans välvilja. Allt detta är ännu både lofligt och kan till en viss grad vara berömvärdt. Men nu beror det derpå, -att de föremöl H. K. H. omfattar såsom nyttiga för det allmänna, verkligen äro , och att de personer, han skänker sin välvilja, verkligen sörtjena den. När nu icke detta tyvärr alltid är förhållandet, är man snart inne på en falsk väg. Ifvern och häftigheten betrakta motståndet mot de ovisa planerna eller de anbefallta, :ovärdiga ipersonerna, säsom: fiendtlighet, och bindren såsom odrägliga inskränkningar i en vilja, hvilken blifvit smickrad med den falska föreställningen, att den, såsom furstlig, egde rätt att blifva blindt åtlyddd. Att öfvervinna detta motstånd, att bekämpa dessa hinder, olir härefter en7 ambitionssak. Medlen blifva snart icke längre så samvetsgrannt öfvervägd t eller falska rådgifvare hviska ett och annat f ord i den unge furstens öra och låta honem J ställa sig, blott de kunna deraf draga nägon nytta. Lägg så en smula äregirighet och maktlysmad till det för den första mannaåldern naturliga verksamhetsbegäret, det verkligen rena uppsätet att gagna, och man inser lätt huru äfven den bästa karakter kan komma in på en ganska olycklig och farlig väg. Mången skall kanske tycka, att vi här alltför öppet och skonslöst framställt en persons handlingssätt och arakter (sådan vi uppfattat den), hvilken man varit van att antingen alls icke personligen nämna, — n. b. då det ej gäller att säga artigheter — eller ock blott anfalla med försätliga antydningar. För vår der hysa vi alltför mycken oskrymtad välvilja till H. K. H., för att icke säga honom våra tankar lika öppet, som han städse. uttalar sina, och vi äro äfven öfvertygade : att han, om han ock finner sanningen en smula bitter, — förutsatt att våra ord komma till hans kunskap — dock skall sätta ett visst värde på ensådan öppenhet: H. K. H. kan icke vara blind för de tidsförhållanden hvari vi lefva, hvilka göra hvarje offentlig man till föremål för offentlig granskning. Mängen furste skulle hafva varit lycklig, om någon uppriktig menniska, med ärligt uppsåt, så i tid sagt konom sanningen, i st. f. att man hittills, af dels feghet, dels oärlighet, -insöft honom i sina villfarelser. H. K. H. skall, vi äro -öfvertygade derom, förr eller sednare komma till den vigtiga insigten, som mången säkert nu vill hindra honom att fatta, att ban är tronföljare icke till en -absolut monarki, utan till en konstitutiohel!, hvarest folket, genom sina ombud, har både rätt och pligt att bestämma de allmänna grundsatser, hvarefter det önskar blifva styrdt, hvilka regeringen sedermera erhåller det i sanning dyrbara och höga förtroendet att tillämpa och utföra. HOK. H. är lyckligtvis, genom sin börd, räddad från den farliga frestelse, hvarför den s.k. legitimis tetens furstesöner ofta falla offer, att anse ett land Toch ett folk vara ett arf, hvilket de tillträda såsom