Aftonbladet – 10 december 1853, sida 3

sig artigt för fru Caussade och vände sig derpå till Servian i det han blickade på bretjenterna som stannat vid dörren. — De der herrarne synas mig vara öfver flödiga, — sade han med stadig ton; — jag har den vanan att aldrig säga något i tjenstfolkets närvaro. Gör mig der nöjet att skicka dem ut i tamburen,Jag är iotmissdådare alls, det svär jag på; och dessutom vet ni ju, att ni ensam är så god som sex gensdarmer? : Servian gaf betjenterna en vink, hvarpå de gingo ut och stängde dörren. Röfvaren bugade sig ånyo för fru Caussad med en otvungenhet som gjorde ett sällsamt afbrott med hans drögt och hans förmodade yrke. 3 — Min nådiga, — sade han, — det sätt hvarpå jag har äran presentera mig för er är så ovanligt, att jag först måste bedja er emottaga, min ödmjuka ursägt för detta ådagalagda våldförande af alla lagar för det passande. — Men den karlen är ej en af dem som anfölle mig, — sade Estelle, som allt ifrån hans inträde betraktat honom med ett slags uttryck vf felslagen, förhoppning; de hade alla tre förfärliga skägg. d — 5Se här är denne herrns, — sade BServian i det han drog upp lösskägget ur sin icka. — Denna oväntade vändning gjorde Estelle innu lifligare intresserad af dessa uppträden. — En förklädning, — utropade hon, men det är då en roman? 7 — En verklig roman, min nådiga, — sadej föfvaren med ett älskvärdt småleende; min: roll, jag medger det, sätter mig ej i någon ;erdeles fördelaktig dager, men hieltinnan!