Aftonbladet – 10 december 1853, sida 2

reträtt till flykt, och de togo nesligt till fötter i det de instucko sina dolkar. Efter att hafva förföljt dem en liten stund återkom Tonarion till fru Caussade, som under striden förblifvit utan rörelse; utan ljud och nästan utan andå: — Frukta ingenting min nådiga, — sade han till henne i det han med en stor gest torkade sig i pannan, — de uslingarne skola ej återkomma det ansvarar jag för. Om ni ej varit der skulle jag tuktat dem litet grundligare. Men detta uppträde har skrämt er, ni är blek och darrande, tillåt att jag för er hem? Estelle emottog machinmessigt Raouls arm och han återtog med hänförelse : — Ack denna dag är den skönaste i min lefnad! Redan länge har jag brunnit af begär att trotsa någon fara som kunde bevisa er min kärlek ! Icke att jag gör de der röfrarne den äran att räkna dem som en allvarsam fara! Hvarföre voro de blott tre? Hvarföre hade de blott käppar och dolkar? Ack att jag hade blifvit sårad, dödad under edra ögon! Kanske hade ni då ångrat att ni härom dagen behandlade mig så grymt. onarions mod var nu: så påtagligt ådagalagdt, att fru Caussade nödsakades erkänna att hon varit orättvis emot honom. Dessutom förolämpad af Servians oförklarliga uppförande, kände hon att bästa sättet att straffa honom var att taga hans rival till nåder. Under en hemlig vredes inflytande anställde hon mellan sina båda älskare en jemförelse, som efter vanligheten utföll till nackdel för den frånvarande. Mot tre öfvervunna beväpnade röfvare, hvilken simpel bedrift: var icke i sanning en strypt varg! Servian hade mankerat mötet, Tonarion blef ånyo en hjelte