Aftonbladet – 8 december 1853, sida 3

I fatt man redan nu stod vid den första olägenheten af det utskott man beslutat, och hvars tillsättning han I bekämpat såsom ändamälslös och säsom ett betänkligt I beträdande af en väg, der tvetydighet om grundlagens jolkning förefanns. Svårigheten löstes för denna gårg I derigenem att hr Ekholm med 49 R. ordn. visade att frågan om remiss kunde till nästa plenidag blifva hviTlande, hvilket ock nu blef resultatet. Bondeståndet. Plenum den 7 December. Di kär nedan något utförligare, än i gårdagsnumret rmiedhauns, redogöres för bondeståndets plenum i Igår, torde det vara öfverfödigt att serskildt rätta fiera tryckfel, som i gårdagsreferatet kommit i brådskan, då tidningen skulle ombrytas, att qvarstå; blott ett på 13:dje sidans 2:a spalt och 2 rad, han i stället för K. M., hvilket alldeles förvrider meningen, torde böra anmärkas. Som i går nämndes, förekom först Sahlströms moItion, hvilken lydde sålunda: Vördsamt Anförande! Di det beslut som, i följd af RK. M:ts egen proposition, rikets ständer vid sistförflutne riksdag fattade, ngöcnde de indelta räntornes och kronotiondens löIsande efter 10 ärs medelpris och forsellönens godtörande af statsverket, ännu icke blifvit till verket befordradt, samt detta ärs inträffade missranledt till ovanligt höga markegängspriser i slag hvaraf dessa räntor allmännast utgöras ilket förhållande kommer att ganska tungt de skattskyldiga så vida den länge väntade ingen i ämnet än vidare uteblifver ; så föranjag ä kommittenters och egna vägnar, att häri detta ärade ständs uppmärksamhet, samt an la: det ständet ville förena sig derom, att en uxderdinig skrifvelse genom ständets enskilta utskott må till K. M:t ingifvas med vördsammaste framställ ning angäende räntegifvarnes betiänkliga ställning i omförmälte afseende, deras hopp om nägon lindring handlingssätt till förekommande af deras alltför stora betryck och be tungande dels genom de höga markegängsprisen, dels genom de prejerier som dervid utöfyas och dem K. M:t förat erkändt säsom tillvarande och böra förekommas; jemte underdänig anhällan, att ifrågavarande rikets ständers beslut måtte genom utkommande författning till efterrättelse påbjudas och för innevarande ärs kronoräntor tillimpas, så att landets) skattskyldige räntegifvare må komma i åtnjutande af den klittnad hvarom konungs och ständers oftanämnde beslut lemnat dem den mest säkra förhoppning. Medin f ån Kronobergs län förklarade, att han dels af kommittenter blifvit uppmanad och dels af egen pligt funnit sig skyldig att väcka motion i samma syfte, men att han ansåg ändamålet lika väl vinnas genom att nu förena sig med Sahlström; derjemte uppmanade han de ståndsbröder som voro af samma tanke att, för tidens vinnande, i stället för att väcka egna motioner i ämnet, förena sig med Sahlström. På denna framställning svarade ett stort antal ledamöter med förklaring att de instämde med Medin och förenade sig i Sahlströms motion. Förre. talmannen Nils Persson önskade lika med motisnären att de skattdragandes bördor måtte lättas redan för detta svåra år genom en utfärdad författning i ämnet, men trodde sig böra taga svårigheterna i betraktande. En del af motionen förmenade talaren redan vara afgjord genom beslutet i lösningsfrågan vid förra riksdagen, hvarföre han ansåg att enskild skrifvelse från bondeständet icke skulle verka, utan lemnas utan afseende. För attvinna ett resultat vore det nödvändigt att hafva de öfriga ståndens medverkan, hvarföre motionen icke borde remitteras till bondeståndetsenskildta utskott, utan kommuniceras med ständen, med inbjudning att i saken med bondeståndet förena sig; ty ville man ändamålet måste man ock vilja medlet. Henrik Andersson, som äfven var uppmanad af kommittenter att väcka motion i ämnet, afstod nu derifrån sedan han förenat sig med Sahlström om dennes motion, och ansåg frågan Böra gå till ståndets enskilta utskott, så att den skyndsamt kunde afgöras, då tiden ej medgifver nägra uppskof. Sahlström utvecklade nu hurusom motionen ingalunda var till en del afgjord genom ständernas beslut, utan grundade sig på detsamma. Det är ett för bondeståndet enskildt högst vigtigt ärende, hvilket bäst upplyses af jemförelse mellan 10 års medelpris och årets markegång, som visade en förhöjning för Stockholms län af mer än 2 rdr banko. Motionären tvirade ingalunda på framgång, om blott Kgl. Maj:t blefve i tid underrättad om sakens verkliga beskaffenhet; den begärda författningen hade måhända länge sedan varit utfärdad om ärendet varit för konungen fullkomligt utveckladt. En talare awsäg Nils Persson hafva sammanblandati frågan om grundräntornas förenkling med den af Sahlström föreslagna lösningen af kronotionden efter 10 ärs medelpris, och yrkade på afgörande ju förr desto heldre. Vice talman Svartling, som erkände motienens ädla syfte, var af samma tanke som Nils Persson och hemställde om ej Sahlström skulle vilja förändra motio nen, och förklara sig för kommunikation med medstånden och inbjudning till dem. Sedan en annan talare yttrat sig för motionen, sökte Nils Persson, genom uppläsande af det äsyftade ständernas beslut, fritaga sig från att hafva förblandat grundräntornas nkling med frågan om deras lösning efter medelpris, hvarpå ännu en talare förklarade sig instämma med motionären. Sahlström, som nu äter fick ordet, förklarade med anledning af uppmaningen att förändra motionen, det vara hufvudsakligen vigtigt att vinna tiden, hvilken skulle förgå genom inbjudningen, så att K. M:t blefve alldeles urständsatt att afgöra ärendet och utfärda författning före uppbördens början. En sådan kommunikation skulle verka att K. M. förblefve i samma okunnighet om bondeståndets och de skattdragandes önskan, som om ingen skrifvelse till honom ankomme. Här vore skyndsamhet väsentligen nödvändig, y den riksolyckan vidhäftar värt beskattningsväsende, utt när tillgångarne äro minst, äro skatterna störst. Då skatteförenklingen är er fråga för sig, afser ränornas lösning efter 10 ärs medelpris blott att de skattdragande måtte skyddas frän det prejeri, som af le efter beslutet vid sista riksdag tillsatte tjenste-Å nännen skulle kunna utöfvas genom uppsägning till leverering in natura, säsom man dels genom tidninsarne och dels ryktesvis sport att en del stora ränte agare och deribland biskopen i Lund gjort. Ola Månsson frän Skäne erinrade, att då motionen lott afser en skrifvelse om verkställighet af ettredan attadt beslut; hvilket gick ut på att, utan rubbning de förutvarande tjenstemännens slällning, lätta ränteoch tiondegifvarnes bördor till de efter beslutet tillsatte tjenstemännen, derigenom att räntorna och tionden finge lösas efter 10 ärs medelpris utan tillökning af forsellön, till hvars ersättande redan vid förra riksdagen anslag reserverades, så bör intet hinder uppstå emot saken. Om icke meningen varit att få detta beslut satt i verkställighet ofördröjligen och utan afvaktan af utgängen föröfrigt af, skatteförenk-g nr 7 rr fr nm mt Am MH HM (Rh Då och lingsoch skattelindringsfrågorna, så hade ju intet)i anslag till forsellönsersättning behöft komma i fråga, fi Mänga ledamöter instämde med Ola Månsson. Sedan Medin yrkat på hastigt afgörande och Anders Andersson i Walla yttrat att granskningen Vf staterädsprotokollerna väl skulle lemna upplysning om på hvad sätt saken blifvit för konungen framställd och förklarad, samt förenat sig med Sahlström s och Johan Persson från Upsala län med flere andr Anders Anderssons yttrande instämt, afgjordes frå san genom bifall till motionens remitterande till stånlets enskilda utskott.