Aftonbladet – 8 december 1853, sida 3

n JvlUl söka tillvägabringa något sådant kan lätt förut ses att äfven underslef kommer i fråga, och ma mäste derföre vara beredd att kontrollera tillverknin Ylgen. Detta är möjligt endast vid nägra få stor tl fabriker. Detta vigtiga förhällande är alls icke vid lrördt, och talaren ansäg de vara en betänkli Ibrist i den kongl. propositionen. Talaren kunde c undgå att fullkomligt ogilla förslagets grunder. Talaren trodde att husbehofsbränningen i egentli; mening ej kan efter K. M:ts förslag fortfara. De stadgade skattebeloppet blefve, äfven för den minst i I pannerymd, alltför stort att någon bonde vill utsätt sIsig för den dermed förenade risken. Men det ä Idock otvifvelaktigt att bränvinsbränning i denna ka tegori det oaktadt komme att fortfara. Andra per soner skola gifva förlag för tillverkningens bedrif vande, och alla husbehof-bränningens olägenheter 5loch bland dem främst den lätta tillgången på brän tlvin i familjerna, komme följaktligen att fortfara; t Iden enskilda spekulationen skall nog veta att begagn: sig af de genom den lägre beskattningen erbjudn: fördelarne, åtminstone så länge bonden är vederhäf tig för förlaget, och dä detta icke längre är händel delsen, är det väl slut med bränvinsbränningen, mel Idet är då äfven slut med bonden. ) I afseende på hvad som föreslagits beträffande fa I brikstillverkningen, ansäg talaren ingen bestämd be fräkningsgrund vara att hemta af mäskekaren. Efte Ihvad redan visadt blifvit, skulle de fördelar bonder I möjligen hittills kunnat hemta af bränvinstillverkning I komma att försvinna och det skenbara bibehållande -Jaf husbehofsbränningen kunde således endast åsyft: -Jatt utan alltför uppenbar orättvisa fortfarande håll brärvinstillverkningen fästad vid jorden och ät d stora jordegarne bevara rättigheten att bränna. Di stora jordegarne hafva på de sednare ären blifvi Jtillräckligt gynnade genom flera förordningar, genon den dem beredda möjligheten att på kommunern: kasta underhället af sina behöfvande underhafvand 0. 8. Vv. Man borde derföre hoppas att detta intresse ej skulle i förevarande fall åt sig genomdrifva nyc fördelar och förhindra vidtagandet af mera rationell: låtgärder. Af flera skäl vore det ej rådligt att i allmänhe Iför mycket höja skatten på en gång. Denna fråg: -lom beskattningen står dessutom i nära samband mec Iden kongl. propositionen, om statsverkets tillstånd och behof, och mäste derföre gemensamt med den tagas li öfvervägande. Af den sistnämnda propositiohen vi Isar sig att redan nu större skatter än som erfordrat: Tblifvit upptage. Förutom de af statskontoret till riks gäldskoret aflevererade 3,400,000 rdr bko, förefinnes 700,000 rdr bko öfverskott på de till behöfvande: undsättning i missvextår anslagne medel, och det vi sade sig således att redan nu blifvit sedan sista stats regleringen upptaget icke mindre än 4,100,000 rdr bkc utöfver behofvet. Och dock föreslås än ytterligare en högre beskattning! Man är visserligen ense derom, att bränvinet bör högre beskattas och allmänna meningen har sådant påyrkat. Men allmänna meningen bifaller ej obetingadt och utan vilkor denna högre beskattning, ty penningarne dragas ifrån näringarne, som deraf förlamas och lida oberäknelig skada; den allmänna meningen väntar en motsvarande nedsättning i andra skatter. Näringarne kunna ej bära all den tunga som dem pålägges om dem ej lemnas full frihet att sig utveckla, och talaren ville derföre ej nu vidare fullfölja sin granskning af beskattningsfrågorna, i afvaktan på tull-lagstiftningen och andra åtgärder, som komme att visa i hvad mån man vill lemna näringarne denna, för deras förmåga att bära skatter, erforderliga frihet. Man har sagt att bränvinsskatten vore tillfällig och derföre ej lämpade sig att anvisas säsom ersättning för andra skatter. Talaren var deremot öfvertygad att den komme att blifva lika säker som tullafgifterna; och för öfrigt regleras statsverket hvart tredje år; regeringen har alltid fått hvad hon behöft och intet skäl förefanns att icke detta äfven framdeles skulle blifva händelsen. Tager man åter i betraktande de ändamäl för hvilka de äskade anslagen begäras, så möter i första rummet försvarsverket, och på denna titel äterkommer främst den flera gånger framlagda begäran om anslag till ett sappörkompani och en instruktionsbataljon. Hvad sappörer angär, så hafva ständerna redan tillförene uttalat den öfvertygelse, att sädane ej behöfvas, dä vära soldater äro vana vid sådana arbeten som för dessa ifrägakomma och endast behöfva den ledning som lätt stär till hands uti vår skickliga ingeniörkår. Anslaget till instruktionsbataljonen har ständerna redan flera gänger förut vägrat, och dock äterkommer denna begäran! Det talas om för handen varande faror som föranleda till de mått och steg för hvilka anslagen äskas, och hvilLo anslag stiga till ett belopp af 3V, million att utgå uuder 3 å 4 är. Förhandenvarande faror torde illa mötas af anslag som utgå sucessive under loppet af en sädan tidrymd. Nödvändigare syntes vara att tänka på kommunikationernas förbättrande och dymedelst öka den allmänna välmägan, då vi nog blifva i ständ att försvara oss, Talaren hade visserligen ingenting emot att vapenörräderna kompletterades och att de vapenfabriker som finnas blifva bibehällne; men länipligaste och bästa sättet att använda befintliga tillgängar blir i alla händelser kommunikationsanstalternas upphjelpande ; jordbruket fär deraf bästa fördelen, arbetsförtjenst erhålles, de föreslagna arbetshusen blifva obehöfliga, näringarne och den allmänna välmägan främjas, och en möjlighet beredes oss att sätta oss i jemnbredd med verldens öfriga folk. . Regeringens förslag går deremot ut på att beta sönder,, medlen på serskilda kommuner och en mängd isolerade företag, hvilket ostridligen är det allra sämsta. Man har flerfaldiga exempel på huruledes allmänna anslag, som anvisas, ej komma till nägot nyttigt ändamäl; de innestå länge orörda och då de slutligen, efter som de nu en gång äro beviljade, mäste användas, blifva de det mindre nyttigt. I regeringens förslag förekommer slutligen ej ett ord om beskattningen på försäljningen. Tvärtom har regeringen företagit sig att beräkna huru mycket bränvinet bör kosta, och synes derigenom hafva velat fränkänna kommunerna rätt att beskatta försäljningen, enär försäljarne alltid skulle hafva att hänvisa på det af regeringen på detta sätt fastställda pris, som de skulle anse ej tillåtet att genom ytterligare skatter förhöja. Talaren vädjade i varma ordalag till nationen, till den upplysta meningen, om regeringen genom detta förslag motsvarat det förtroende nationen i denna sak så obegränsadt satt tillihenne. För sin del ansåg han en bränvinslagstiftning i öfverensstämmelse med den som i Norge är gällande vara den mest verksamma, och skade att utskottet mätte taga detta i noga öfvervägande. : Hr Henschen fann propositionen i bränvinsfrågan stridig i sina motiver och sina resultater. Trodde för rigt att föreskrifterna om afgiftsberäkningen efter mäskeqvantiteten skulle kunna kringgäs genom medel som påskyndade afverkningen. Talaren ansåg dessutom skatten för låg, och borde den i alla händelser i förskott erläggas. Hr Ekholm förklarade sig förekommen af hr. Björk i sjelfva hufvudfrågan. I afseende på remiss af prop. var han af lika tanka med hr Henschen, som ansett den ej kunna remitteras till ett utskott som ännu icke kommit till ständ, hvilket var förhällandet med bränvinsutskottet. Debatten utspann sig derefter vidlyftigt om remissfrågan. Grundlagen bjuder att kongl. proposition, en gäng bordlagd, skall i nästföljande plenum remitteras; för att kunna ställa sig detta grundlagsbud till Pfterrättelse ville nu några remittera prop. till brännsutskottet, ehuru tvifvelaktigt var om detta ännu nde anses existera och möjlighet förefanns att det 1