Aftonbladet – 8 december 1853, sida 2

— Ni är en engel när ni vill, — sade Servian med en spefullhet hvarigenom ömheten framskymtade; — hvarför vill ni det icke alltid? j — Det skulle bli tråkigt på längden, — svarade Estelle skrattande; — sjelfva dygderna behöfva omvexling, och dessutom känner jag alltför väl mina förtjensters bristfällighet, för att syfta åt fullkomligheten. Men det tyckes mig att vi utan att märka det kommit långt från vårt ämne. Hvarom talade vi? Jo, om er afresa. Ni har således beslutat att lemna oss i morgon? Den blick som åtföljde dessa ord besegrade Servian fullkomligt. — Säg mig sanningen, — svarade han med upprörd stämma, — är det väl möjligt att ni gifter er med Tonarion? — Honom eller en annan, hvad kan det göra er? — En annan skulle vara er mera värdig; men han! Huru, ni som är begåfvad med en så liflig skarpsynthet, har ni ej ännu anat den jemmerliga torftighet som döljes under denna ståtliga yta? — Rivalspråk I Erkänn att ni är svartsjuk på hr Tonarion, så skall jag i min tur svara uppriktigt på -er fråga. Hittills hade Servian låtit föra sig af samtalets gång, i stället att fordra den förklaring han önskade erhålla: Estelles sista ord ledde honom ånyo i spåret. — Någon rivalitet kan blott finnas der det finnes någon förhoppning; och huru skulle jag ännu kunna hysa någon sådan, — sade han med resignerad ton; — har jag icke begått ett förskräckligt dåd, som för alltid nedsatt mig i edra ögon. S — Aha! min far har varit framme, — sade lifligt Estelle; — det skall han få betala, Nåväl hvad har han sagt er?