Aftonbladet – 8 december 1853, sida 1

— Åhå! — sade öfversten förvånad. — Begåfvad med öfverlägsna egenskaper, har fru Caussade rätt att af sin blifvande make fordra stora förtjenster, hvilka jag känner mig sakna. Hon drömmer sig ett heroiskt ideal, bredvid hvilket en tyratio års man, betänksam, bestämd och föga svärmisk, måste göra en ledsam figur, jag medger det. Hon borde hafva en Amadis och icke en prosaisk landtjunkare, som ej har minsta simne för att vara vandrande riddare. Jag afstår således platsen åt herr Tonarion. Huru skulle jag kunna försöka. bryta lans med denne oemotståndlige Paladin? Om ni har några kommissioner till Paris, så var god och gif mig besked derom innan morgon afton, då jag reser. Jag hoppas, herr öfverste, att vi icke dess mindre skola förblifva vänner. — Tusan! Han är stött på skarpa allvaret, — sade öfversten till sig sjelf då Servian lemnat honom. — Hvilken begabbande ton! Hvilken ironisk min! Hon bar drifvit honom till det yttersta; och det undrar jag minsann icke på. Mången annan hade i hans ställe ej haft så mycket tålamod. Utan uppskof uppsökte öfversten sin dotter, som han fann ensam i trädgården. — Du behöfver ej afskeda Servian, som du ämnat, — sade han trumpen. — Hvarföre det? — frågade Estelle. — Emedan han reser i morgon. Fru Caussade nedböjde tankfull: hufvudet; men upplyfte det ånyo om ögonblick och såg skalkaktigt på sin far. — År du rigtigt säker på att ban reser i morgon? — sade hon. — Är det du som skall hindra honom? — Förbjuder du mig det? min far. — Svara först på min fråga. Är det du som skall förhindra honom frän att resa? — Om jag vill.