Aftonbladet – 7 december 1853, sida 1

:4 e r a t r t 1 sig mödan att genomläsa den långa repliken i dess helhet. Så t. ex. hafva replikanterne formaliserat sig öfver den ton, som arbstarne uti berörde skrift begagnat emot sina mästaren. Det är rätt eget och karakteristiskt, att replikanterne och deras sekreterare icke ens kunnat frigöra sig nog ifrån förutfattade meningar, för att inse, att uti den omtolta skriften alldeles icke är fråga om något förhållande emellan sgerskilda arbetare och deras mästare, I det vill säga dem, hos hvilka de nu arbeta, L eller ens om några vissa personer öfverhufvud, utan om allmänna grundsatser och ett lagAstiftningsärende, som angår hela folkklasser i 5 1 b L landet och i viss mån alla rikets inbyggare. En stor del af det myckna onödiga som ordas i den långa repliken, äfvensom af de ohemula anspråken i sjelfva petitionen, härrör påtagligt från denna förvillelse, att petitionärerne omöjligt synts kunna fatta att arbetsklassen, såsom ett helt betraktad, lika väl son mästarne, består af samhällsmedlemmar, som inför lagen och inför tronen böra och måste äga anspråk på likhet i skydd och i rättigheter med hvarje annan, och således vid ett sådant tillfälle på intet sätt stå i ett underordnadt förhållande till sina mästaren, så mycket mindre, som frågan hufvudsakligen gäller dem hvilka icke arbeta hos mästare, men hegära att ej beröfvas sin sjelfförsörjningsrätt. En annan märkvärdighet i repliken, som förtjenar påpekas, är att replikanterne, till förklaring öfver den förmenta omständigheten att handtverkerierna skola befinna sig i förfall, foaktadt konkursernes antal bland handtverksI hållande til mästarne i proportion varit långt mindre i försjelfva mästarnes antal efter än före handtverksordningens utfärdande, påstå att orsaken till det mindre antalet konkurser Inu än tiliförene inom nämnde klass härleder dsig deraf, att många handtverkare äro så fattiga, att de icke hafva råd att göra konkurs, Jemedan de icke kunna betala konkursomkostL naderna!!! — Vidare anföres såsom bevis på handtverkeriernas förfall, att handtverksmästarne Å? petitionen sjelfve erkänt, att deras ställning är b Å Jallt utom god!!! Det vill säga, sjelfva det påstående, hvarpå petitionärerne grunda sin J anhållan om inskränkningar i näringsfriheten, och hvilket skulle bevisas, förvandlas först till fett erkännande, och detta såkallade erkänInande åberopas derefter såsom vittnesbörd eller bevisning. En sådan metod kallas i I dagligt tal ett kocuspocus. Att våra handtverkerier på de sednare åren i allmänhet aftagit,, påstå replikanterne käckt vara en ådagalagd sanning, utan att genera sig att anföra någon skymt af bevisning derför, hvarken mot det Böstärtida faktum, att handtverksmästarnes antal ökats efter försörjningsrättens införande, eller det lika kända förhållandet, att beställningar å handtverksvaror för orterna utföras till tre eller fyra gånger så stort belopp nu som för 20 år sedan, att flera helt och hållet nya handtverkerier på denna tid tillkommit, som hafva en icke obetydlig rörelse, och att en del handtverkerier frambringa artiklar af vida mera smak och soliditet nu än för ett antal år sedan. Vi skulle åter från dessa omständigheter vilja draga den slutsatsen att handtverkerierna tilltagit, både i produkternas beskaffenhet och mängd, och då derjemte ett större antal handtverksmästare finnas nu än för några år sedan, med ett i förhållande mindre antal konkurser, så måtte detta bevisa en tillvext på det hela, om också en del mästare nu, likasom förr och troligen alltid varit fallet, befinna sig i knappa omständigheter, hvilket inträffar med individer inom alla klasser. Vi önskade gerna, att man icke må tro oss i detta afseende misskänna de svårighetår och bekymmer som många af de burskapsegande handtverkarne kunna vara underkastade och serd les inom sådana yrken som dels bero af speciella kunder och beställningar, dels också af de olika behof, som serskilda årstider medföra, såsom t. ex. skräddsreyrket, hvilket kanske är det som är underkastadt de mesta vanskligheterna; men det är efter vår fulla öfvertygelse en stor förvillelse hos handtverksmästarne att tro sig komma ifrån dessa svårigheter genom de band som de försöka att lägga på näringsfriheten. Då det nemligen ligger i sakens natur, likasom i näringsidkarnes intresse på det hela att slöjdskickligheten mer och mer utvecklar sig genom tecknisk undervisning och slöjdskolor, o. s. V., så skall det i allt fell komma att inträfta att mästarnes antal ökas så långt som tillfället till bergning medgifver, och frestelsen till denna konkurrens och tillökning i verkstädernas antal, ansträngningarna att våga det yttersta för att kunna blifva egen mästare blifva större i samma mån som vägen till bergning genom gjelfrörsörjningsrätten är stängd. Belägenheten blir då icke förbättrad, utan tvertom, emedan det är svårare för en mästare än för försörjningsmän att återgå till arbetare. På lika sätt förutspå vi, och bedja de värde replikanterne lägga mörke härtill, att ået ej skall dröja länge, innan respektive petitionärerne sjelfve skola inse sig hafva handlat på ett förvånande sätt emot egen fördel, då de försökt att, genom hinder emot handtverksverksiäders anläggande på landet, täppa eller tillstänga det aflopp och den utväg till bergning, som derigenom kunde yppas för en och annan handtverkare i stad, när för mycken trängsel der kan uppstå inom vissa yrken. Slutligen hysa vi ock den meningen, att handtverksmästarne i allmänhet för mycket och obilligt gifva näringsfriheten skulden för sådana bekymmer som uppstå i följd af höga utskylder till staden och kronan, dryga tullar på lifsförnödenheter, en orimligt sträng byggnadsordning för hufvudstaden, hvarigenom hushyrorna och hela lefnadskostnaden här fördyras, o. s. v.; hvilka vi af hjertat önska må kunna lindras. Replikanterne hafva emot det åberopade exemplet af närinosfriheten i Frankrike. Eno.