STOCKHOLM, den 7 Dec. Om petitionen mot näringsfriheten och den sednaste skriften derom från näringsfrihetens motståndare. (Slut fr. måndagsbladet). Vore det icke för sakens allmänna vigt, så skulle det göra oss nästan ondt att gå de värde replikanterne så nära på lifvet och bringa dem i det obehagliga trångmålet att behöfva tänka närmare på de här nyss framställde frågorna, då vi straxt efteråt se, huru replikanterne, med en naivetet, som man under andra förhållanden skulle finna helt roande och nästan älskvärd, förklara att petitionen ingalunda går ut på att införa såkalladt skråtvång, utan endast att få näringsfriheten ordnad och underkastad ändamålsenliga kontroller, — pett ordnande, som psöga dep, alltför väl kan äga rum utan att upphäfva sjelfva friheten, och tillintetgöra den hvårje menniska tillkommande rättighet att genom arbetsskicklighet och förmåga förvärfva sitt lifsuppehälle.n Skall man tro sina ögon? Med skenbart oinskränkt liberalitet erkänna replikanterne här den naturliga rättigheten att föda sig af sitt arbete och förklara, att de ingalunda vilja skada densamma, medan detta står i rak strid mot de i petitionen gjorda yrkanden som man känner och jemväl här ofvan blifvit påpekadt? Om någonsin, kan man här tillämpa det bekanta ordspråket: hvad skall det heta! — är det oskuld eller kurasje? eller förstå icke herrar r plikanter sjelfve hvad de varit med om att inför tronen yrka? Det sista skulle man nästan kunna tro, då replikanterne såsom bevis för nödvändigheten af de begärda inskränkningarna i näringsfriheten uppställa en parallel med tryckfriheten och dess behof af ansvarsbestämmelser emot missbruk. såvida den ej skall urarta till sjelfsvåld, och för att göra jemförelsen tillämplig hittat på någonting som de kalla näringssjelfsvåld. Kunna då de gode herrarne icke fatta, att den närvarande handtverksordningen är till just för att bestämma de reglor och vilkor, flera kanhända, än som behöfdes för rättigheten att utöfva näringssjelfsvåld, och att den tillräckligt hämmar allt psjelfsvåld deruti, då rättigheten till handtverksvarors tillverkning på landetär ganska inskränkt och begränsad, då rättigheten att försörja sig å dylik väg i städerna. dels är beskattad, lels icke kan utöfvas utan erhållande af tillståndsbevis som måste lösas, och dels är strängt begränsad genom förbudet så väl att använda annat biträde än hustru och barn vid handtverkets utöfning, som till och med emot flere personers rätt att arbeta i ett och samma rum eller hålla verkstad tillsammans. Men detta har ej varit petitionärerne nog; det är verkligen den af dem sjelfva i replien erkända, hvarje menniska tillkommande naturliga rättigheten att genom arbetsskickighet förvärfva sitt uppehälle, hvilket allleles icke är någon rättighet om den endast år utöfvas i andras tjenst, men icke för egen