Aftonbladet – 6 december 1853, sida 1

misstroende, än om hon gått fullkomligt radikalt till väga. För vår del äro vi åtminstone fullkomligt förvissade att bondeståndet, hvars motstånd likväl — man eger icke rätt att dölja detta — är det mest betänkliga och det svåraste att besegra, med mera undergifvenhet, åtminstone med mindre harm, emottagit en proposition, från en faderlig styrelse, deruti man cent, öppet och ärligt sagt detta hedervärda stånd, att det verkligen tillhörde dess sanna bästa att uppgifva den skenbara fördelen af husbehofsbränningen; deruti man framställt ullt det moraliska ve och alla de ekonomiska förluster, som åtfölja utöfningen af detta s. k. privilegium för jorden, sanit slutligen — hvad som är vigtigast af allt — omöjligheten att utan dess afskaffande eller upphäfvande gå let allmänna tänkesättets önskningar till mötes, d. v. s. att, medelst en hög och behörigen kontrollerad beskattning, så mycket som möjligt, fördyra bränvinet för konsumenterna samt sålunda hämma såväl bränvinsfloden som bränvinssuperiet med det myckna både moraliska, fysiska och ekonomiska elände, som deraf äro följder. Vi upprepa, att om regeringen utgått från denna synpunkt och konseqvent fullföljt en plan i sådan riktning, det varit lättare att vinna bondeståndet än nu, då hon lisat med ena handen och-:risat med den andra. Regeringen hade då kommit till den -slutföljd, hvilken utan tvifvel är den enda rationela, att nemligen bränvinsbränningen icke bör vara fästad vid jorden, utan utgöra en fabrikshandtering, utöfvad under stränga kontroller och med en betydligt hög skatt. Men om detta är ett oundgängligt vilkor för en verklig reform af bränvinslagstiftningen, så är det lika gifvet att, om regeringen velat vinna bondeståndets understöd och bifall för afskaffandet af hvad detta stånd, ehuru orätt, anser vara en icke blott skenbar utan verklig fördel för jordbruket, eller husbehofsbränningen, det äfven varit regeringens pligt att till ersättning derför erbjuda bondeståndet någon annan fördel, den det kunde anse såsom verklig. En sådan fördel vore dett. ex, om bondeståndet i utbyte blifvit erbjuden en nedsättning, eller åtminstone en ändamålsenlig förenkling och förvandling till bestämd penningeskatt af de betungande grundräntorna eller en lättnad i sina dryga roteringsskyldigheter, eller slutligen i de kommunala afgifterna till fattigvården och dylikt. Då bondeståndet verkligen tror det vara för sig en fördel att bibehålla husbehofsbränningen emot låg skatt, så hade man icke bordt fordra uppoffringen häraf utan något slags materielt skadestånd. Det hade derföre i vår tanka tillhört en klok styrelse att, på samma gång den föreslog, vare sig husbehofsbränningens upphörande eller dess beskattning så hög att den nära gränsar till lett förbud, föreslå en del af den ökade bränvinsskattens användande för nedsättning af de skatter som för närvarande betunga jorden. Så förfar man i andra länder, der regeringarne söka nya eller ökade inkomstkällor. Förslagen härom åtföljas vanligen af förslag till minskning eller borttagande af andra afgifter, serdeles när dessa äro obilliga eller, såsom grundskatterna i Sverige, högst ojemnt fördelade. På detta sätt har det gått ani England, Jtill och med att införa och bibehålla den för så många förhatliga inkomsttaxan. Men vår Istyrelse tycks beklagligen höra till dem som ingenting lära och ingenting glömma. Den hänger med ett slags vidskeplig vördnad fast Tvid det gamla, och när den bjuder till ati -breformera, äflas den ändå att bibehålla så Imycket som möjligt af den befintliga surdegen, och envisas att icke taga lärdom af de Inya ideernas utveckling och de frukter andra länder af dem skörda. Vi få snart anledning att återkomma till der iInu endast i förbigående vidrörda kongl. propositionen om bränvinsbränningen, och blifv: Idå i tillfälle att utveckla våra åsigter i ämnet — H. M. Konunoen hari dac hållit konseli