Aftonbladet – 5 december 1853, sida 2

Vid denna stränga men rättvisa förebråelse kände Estelle en förvirring som hennes stolthet aldrig förr erfarit. I stället att svara rodnade hon och nedslog ögonen; omsider såg hon upp med ångerfull blick, men Servian, som hennes öga sökte, hade redan tagit Felix i sina armar, och, med denna börda som han bar med samma lätthet som om kadetten ännu varit ett barn, gick han med stora steg framåt huset. — Hvad menade väl den der lilla herrn? — sade Tonarion i det han tragiskt sammandrog sina ögonbryn; jag tror minsann han tillät sig att moralisera er. Det är bäst han aktar sig, ty jag torde kanske eljest ge honom en lektion i höflighet. — Låt den lilla herrm vara i fred, — sade hon med ett spefullt leende; han är ej värdig er vrede; gör mig heldre en tjenst. — Tala, min nådiga, — svarade han med ifver. : — Gå efter min kordong som man glömt. Innan hon hunnit sluta meningen hade Tonarion redan hoppat ned i. gropen. Under det han upplyfte vargens hufvud för att lösa silkessnöret som fått göra tjenst på ett sätt så föga motsvarande dess bestämmelse, lutade Estelle sig emot honom. — Vill ni att jag skall bekänna för er en elak tanke som just nu faller mig in? — sade hon allvarsamt. Raoul upplyftade hufvudet. — Bekänn den,. min nådiga, — svarade han skrattande, de elaka tankarne äro i allmänhet ganska angenäma. — Jag önskar att min måtte behaga er; se här är den: Jag tror, att om vargen stode upp igen, skulle hi finna er ganska illa tillfreds i den der gropen. — Charmant! charmant! — sade Tonarion