Aftonbladet – 5 december 1853, sida 1

— En sabel, en dolk! — återtog den sköne Raoul småskrattande; — om det vore fråga om en tiger eller en rhinoceros; kunde jag fatta hvad en dylik arsenal skulle tjena till; men hvartill behöfs det så mycket ceremonier för att döda en sådan der stackare? Första spark skulle sätta honom ur stånd att slåss. — Niborde blifvit född till herde,— sade Estelle; — er hjord hade blifvit väl fjsvarad. Ni skulle således ej frukta att anfalla en varg, till och med om ni vore obeväpnad? — Man bör aldrig svära för någonting, — svarade Tonarion med fadd ton; — hvem vet! kanske jag toge till flykten. Det är sannt att jag en gång slagits med ett lejon; men man är inte lika väl disponerad alla dagar. — Har ni slagits med ett lejon? — frågade fru Caussade och Felix aå en gång. — Det är öfverflödigt att säga, det scenen passerade i Afrika; — återtog Raoul med ett uttryck af enkelhet, som var egnadt att göra den fabelaktigaste berättelse trovärdig; — några officerare, flera kolonister och jag -hade uppgjort ett jagtparti som förde oss ända till foten af Atlas. På aftonen af tredje dagen befunno vi oss vid en öde och brännande dal. Hastigt höres på afstånd ett förfärligt rytande. — Ett lejon, ropade alla. Hunger och törst glömdes i ögonblicket. Man ordnade med ifver sina vapen och det bar af i galopp. Tack vare min raska häst och kanske äfven mina sporrar, befann jag mig snart ett par hundra steg framför mina kamrater. Hvad får jag plötsligen se mellan tvenne klippor? Jo, ett lejon, lifslefvande; ett lejon som minsann kunde tagit den der vargen i en munsbit. Att blifva mig varse, ryta, resa sin mahn och rusa på mig, var för honem