Aftonbladet – 5 december 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 5 Dec. Några högst oförargliga reflexioner, som vi i förra veekan tilläto oss öfver utskottsvalen hos ridderskapet och adeln, synas hafva i serdeles hög grad förtörnat vår piblicistiske motståndåre, att sluta af en i Svenska Tidningen för några dagar sedan införd artikel, hvarur vi här anföra de hotande slutorden: — — en mönstring af förmågor och handlingar (inom majoriteterna af borgareoch bondeständen) — så mycket mera då en annan tidning har dermed begynt — detta ämne vi icke underlåta. Vi skola angifva vårt ömdöme om obetydligheterna i utskotten, lika oförbehällsamt som det sker ä andra sidan. Det ena kan icke vara mera obehörigt än det andra. Vi missunna föröfrigt icke någon de medborgerliga kransar han erhällit, så mycket mer då de, såsom vanligt frän det hället; icke hafva en enda frisk och upplifvande blomma, utan ärö tills vidare af uttröskade halmstrån. Egentligen förstå vi icke hvaröfver Sv. T. är misslynt, ty med ett par temligen likgiltiga undantag ha vi hitintills icke specielt yttrat oss om obetydligheterna bland de konservative, utan fast heldre om betydligheterna, och vi hafva i detta fall fått förebåelser af våra egna vänner, för det vi om dessa sednare förmenas hafva varit allför frikostiga i goda vitsord, men alltför mildt nagelfarit med obetydligheterna. Deremot finna vi att Sv.T. uti sitt n:r f. d. 29 Nov, åt samtliga sina anhängare inom adelns och. presteståndets elektorer gifvit den smickrande orlofsedeln att de väl hylla de upprätthållande samhällslärorna, men i samband med en fortgående fosterländsk samhällsutveckling,. I sanning vi förstå huru man kan gifva en representant ett större loford; och vi bekänna tillika att detta Sy. T:s helt och hållet omotiverade omdöme hade sin goda andel i vårt försök att åt hennes själsfränder gifva den plats som dem rätteligen tillkommer. I afseende på valen inom riddarhuset är det dessutom ett serskildt förhållande, jemförelsevis med välen i de andra stånden. I de sednare är man inskränkt till ett ganska ringa antal personer, som knappt mer än förslå att mmansätta utskotten. Det är således lätt förklarligt om man i det ståndet icke kan fylla alla platser med kapaciteter, utan nödgas inrymma äfven en och annan åt dem, hvilkas enda förtjenst är att vara pålitliga i voteringarna, såsom det heter i det förtroligare riksdagsspråket. Hos adeln deremot har man -att välja bland omkring 400 ledamöter,och ehuru bland dessa, om vi icke missräknat oss, 147 äro i tjenst varande militärer, deraf 64 löjtnanter och underlöjtnanter, återstå likväl 230 andra, icke itjenst varande militärer, possessionater, eller civila embetsoch tjenstemän; och det torde benäget ursäktas oss, om man finner det anmärkningsvärdt att relatift så ytterst få af de sednare blifvit befunna värdiga att inom utskotten representera det höglofliga ståndet; och om vi ansett grannlagenheten något för nära trädd då partiet, oaktadt den verkliga uppsjö af sådana som hylla de upprätthållande samhällslärorna, som för närvarande finnes på riddarhuset, ändock behöft söka sitt stöd t. ex. i konstitutionsutskottet hos en regementschef, som helt och hållet beror af regeringens förtroende och en ceremonimästare vid hofvet, eller i statsutskottet t. ex. hos en adjutant hos Konungen, en kammarherre hos Enkedrottningen och två landshöfdingar, samt i öfrigt bland sitt eget parti uteslutit män, kända för insigter och erfarenhet, för att, utan afseende på kapaciteter, disponera platserna åt dessa ,pålitliga män som bilda det unga hofvets svans. Att en sådan anmärkning kan anses obehörig) eller ens närgången, kunna vi icke medgifva; hvaremot vi icke missunna Sv. T. talangen att för de sina strö friska och upplifvande blommor, eller af sådana åt dem tillverka något slags kransar. Vi befara endast att, sedan det ögonblickliga doftet af Sv. T:s pblommor, förgått, dylika kronor äro innu förgängligare och snarare vissna än — för att begagna Sv. T:s eget uttryck — de kransar af halmstrån,, som den torftiga liberalismen kan bestå sina stridsmän. Sv. T. har äfven stött sig vid att vi talat ora sjelfständiga och aktningsvärda, represenjanter, och har sökt att gifva detta uttryck den ef att vi skulle vilja förlägga dessa ensamt inom den politiska sida vi tillhöra. STEREO LTS 005 CANE TR — En sabel, en dolk! — återtog den sköne Raoul småskrattande; — om det. vore fråga RA Am inne Allans BRG Iravda sa