Aftonbladet – 5 december 1853, sida 1

gjort dig, att du vill ge honom en sådan granne? — Mustapha blir sömnaktig och trög; det skall qvicka upp honom, — svarade Estelle; — man har guldfiskar, apor och papegojor, hvarför skulle man icke kunna ha en varg? det vore litet mindre alldagligt. — Må vara; men tror du att besagde varg låter draga sig ur gropen och sätta sig i bur utan att.visa gapet? — Man kan sätta nosgrimma på honom sade Tonarion otvunget. — Är det ni som tänker sätta dit den? — frågade öfversten något misstroget. — Hvarför icke? En varg är ej värre ön en björn. — Ni har således satt nosgrimma på björnar? — frågade fru Caussade: skrattande. — Ja, jag har tagit mig den friheten, — svarade den sköne Raoul skämtsamt. — Det var på en landtlig fest; egaren till ett menageri, hvilket begapades af allmogen, lät en af sina pensionärer slippa undan, en af familjen bruna björn. Balen förvandlas genast till flykt. Män, qvinnor och barn, nationalgarde och till och med gensdarmer, alla springa. — Utom ni? — afbröt Estelle. — Utom jag — återtog Tonarion med ett älskvärdt småleende; — att taga till fötter för ett oskäligt djur, det medger jag, förekom mig något öjligt. Jag fattade således posto för att invänta honom. På några stegs afstånd reser han sig och öppnar sina armar; för att trycka mig till sitt hjerta, Jag undker hans omfamning och applicerar helt knapphin på hans nos en tchako som en korporal vid nationalgardet tappat då hamn gaf sig på flykten. Min björn förvandlas sålede till soldat vid borgargardet: Yrket före e honom mindre angenämt, han snöflar, han skuttar, han söker att bli qvitt sin koeffyr;