Aftonbladet – 1 december 1853, sida 3

upp i en gata, som frän vägen ledde till en brunn, nedsatt sig ett stycke från brunnen samt företagil sig att afkläda gossen. Denne, som förut under vant dringen. varit tyst och stilla och ej förmärktes vara il sjuk, hade härvid börjat skrika ock gräta; men mo.Idren hade krystat honom, så att han teg, hvar-l efter hon afklädt honom alldeles naken. Derefter -Ihade hon i en duk inlagt en stor sten och bundit denna vid gossens hals. Vid Emmas fortsatta böner om förskoning för brodren och på hennes fråga, hvarföre modren ville så förfara med honom, hade modren svarat: Du vet ju, han är så otäck, han gör ner sig, så att vi kunna ju ej ha honom hos folk. — Efter tillsägelse åt Emma, att stä stilla och ef-terse, att icke någon komme, hade modren, bärande -Å på sina armar den nakne gossen, gått fram till brunIi nen och genast nedkastat honom deruti, hvarefter hon en lång stund stätt gvar och skådat ner i brunsj nen, hvarifrån nägot skrik ej hördes. Med hotelse till Emma, att lika död skulle träffa benne om hon -I förrädde gerningen, hade Ulrika jemte Emma derJ efter fortsatt sin vandring. : Med anledning af Emmas beskrifning uppsöktes ijen brunn å hemmanet Södra Bäcks egor, hvaruti påträffades gossen Carl Gustafs lik, naket och med en I sten i ett kläde bunden om halsen. Liket hade öf; vergätt till sådan förruttnelse, att läkaren icke kunde bestämma dödsorsaken. I Vid första förhöret inför domstol angäende denna -) angifvelse, erkände Ulrika Petersdotter, att hon kastat gossen i brunden, men föregaf, att gossen redan förut dött af sjukdom och att hon således på nämnde JIsätt endast befriat sig från ett lik, hvars begrafning, Jenligt hennes förmodan, skulle hafva mött svårighet I deruti, att Ulrika saknade prestbetyg. I Skygg vid modrens åsyn, men lugnad efter hennes aflägsnande, upprepade Emma inför domstolen den nu anförda berättelsen, redigt och tydligt, utan nägon motsägelse i uppgifterna; och är i domstolens protokoll antecknadt, att Emma, i förhållande till sin älder af endast ätta är, syntes ega redigt och godt förständ. Till sin berättelse gjorde Emma det tillägg, att hon i sin spädare älder sett; huruledes dels hennes fader Sjöström med knifstygn dödat ett af Ulrikas barn och dels Ulrika med knif skurit ett annat af sina barn, så att det dött; men nägra närmare omständigheter vid dessa händelser kunde Emma icke utreda. Oaktadt varningen från domstolen, vidhöll Emma bestämdt dessa uppgifter. Sedan Ulrika inför domstolen förnekat sanningen af dotterns berättelse, tilläts Ulrika att till dottern framställa frågor angående de anförda händelserna. Sådane frägor gjordes ock af Ulrika flera gånger och omständligt. Emmas svar blefvo alltid öfverensstämmande med hennes första berättelse. Slutligen, efter det Ulrika under ransakningens fortgång hållits förvarad i cell och ofta varit besökt af fängpredikanten, erkände Ulrika, att hon, säsom I dottern berättat, afdagatagit sonen Carl Gustaf. Anledningen till hennes derom kort förut fattade beslut skulle hafva varit, att då hvarken Wirsefjerda eller någon annan församling velat emottaga henne och barnen, hon icke sett, annan utväg för sin bergning, än att undanskaffa det yngre barnet. I fråga äter om Emmas berättelse angående mord 3 Ulrikas äldre barn, har Ulrika väl uppgifvit, att hon med sjömannen Peter Jönsson fätt tre barn och att dessa äro döda, men, under förnekande af Emmas uppgift, påstätt att samma barn dödt af sjukdomar och blifvit begrafne dels i Kalmar och dels i socknarne deromkring. I anseende dertill, att Ulrika icke sedan är 1835 haft stadigt hemvist eller varit i någon församling antecknad, har upplysning om verkliga förhällandet med de af henne med Peter Jönsson födde barn icke gehom de angående henne infordrade prestbetyg vunnits. Ransakningen utvisar, att hösten 1846, då Ulrika och Sjöström besökte Wickleby, de icke medförde flere barn, än Emma och det barn, som i Wickleby af sjukdom afled. Emma var då tre är gammal. . I afseende ä Ulrikas förklaring om orsaken till hennes beslut om sonens undanrödjande, innefatta icke ransakningshandlingarne upplysning derom, att Ulrika gjort något försök i Wirsefjerda eller annorstädes, att få barnen tagna i värd eller att till deras underhåll få bidrag. Det frän presterskapet i Wirse-. fjerda meddelade bevis angäende Ulrika antyder, att hon sedan är 1835 i nämnde församling icke ens gifvit sig tillkänna. Af vittnens berättelser, jemförda med Ulrikas derom afgifna yttranden inhemtas, att hon: dagen före mordet vid besök i en gärd på Öland, fått allvarliga förebräelser för det hon visade härdhet emot barnen och vanvärdade dem, serdeles gossen, som då: syntes väl icke sjuk, men svag och lidande; att Ulrika, som för nästpåföljde natten fått herbergeien annan gärd, derstädes bättre värdat barnen och gifvit dem mat; att hon förmiddagen derefter, eller den dag, dä mordet skedde, ungefär en timma innevarit jemte barnen i ett annat hus och fätt föda för sig och dem; dervid, då en qvinna, af medlidande vid äsynen af den ovanligt klena och afmagrade gossen, fallit i gråt, Ulrika äfven fält tårar; samt att Ulrika sedermera till andra personer haft olika uppgifter om stället, der hon skulle hafva qvarlemnat gossen att värdas, och vid ett tillfälle, då dottern Emma tycktes vilja besvara en sädan fråga, nedtystat henne, dervid Ulrika efter någon stunds förlopp fräntagit flickan den mat denne erhållit, och yttrat, att Ulrika ville gömma nägot deraf ät gossen; och hafva vittnen förklarat, att de vid serskilda tillfällen förmärkt Ulrika vara härd och elak mot barnen; hvilket åter Ulrika under ransakningen bestridt. Götha hofrätt har genom utslag, som blifvit Kongl. Maj:ts pröfniog hemstäldt, dömt Ulrika Petersdotter, för det hon uppsåtligen dräpt sin son Carl Gustaf, och för snatteri, att mista lifvet genom halshuggning, lerifrån förskoning af nåd blifvit af Ulrika Peterslotter: sökt. Kongl. Maj:t har funnit hofrättens utslag vara på lag grundadt; men, då enligt hvad under ransakninsen förekommit, det kunde antagas, att. Ulnika Pe ersdotter blifvit till dråpet föranledd af misströstan stt kunna, i den nödställda belägenhet hvari hon sig vefann, sina tvenne barn försörja, af näd förskonat Jlrika Petersdotter från dödsstraffet och tillåtit henne stället umgälla sitt brott med tjuguätta dagars fänselse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt samt ifstids arbete ä tukthus. RR na