Aftonbladet – 1 december 1853, sida 2

— Åh nej, ni bedrar er; ni tillskrifver hr Tonarion en afsigt som han aldrig hyst. 351 — Men, min fru, är ni då okunnig om att den karlen varit nog oförskämd att rycka ur mitt knapphål den ros ni gifvit mig. — Är det ingenting annat, — sade fru Caussade med ett tjusande leende; — det var visserligen -högst illa gjordt; men det onda är icke -ohjelpligt; det finnes ännu rosor qvar. Vid dessa ord närmade hon sig en rabatt som var anlagd utåt alleen och plockade på en låg rosenbuske en blomma, hvarmed hon prydde Felix, utan att han egde styrka att stöta den tillbaka annat än genom sitt hjertas fördubblade slag, då den hvita och mjuka handen, för att sätta rosen tillrätta i knapphålet, ett ögonblick vidrörde hans bröst. — Ni kan bära den med all säkerhet, — sade hon i detsamma; — jag svär att ingen skall våga röra den. — Man skulle förr taga mitt lif, — svarade han knappt hörbart. Då Estelle såg ynglingens rörelse, trodde hon sig segra. — Så är då den stora olyckan afhjelpt, — itertog hon med smekande vänlighet; — nekar ni då ännu hvad jag begärt? — Hvad har ni begärt, min fru? — svarade Felix, som tycktes vakna ur en dröm. — Fred! — sade hon och räckte honom handen för andra gången. — Med herr Tonarion? aldrig! — ropade han häftigt; — er godhet kan ej utplåna hans oförskämdhet. Då jag betänker ... — Betänk att jag är qvinna; ett barn kan möjligtvis lemna en qvinnas anhållan utan afseende; men en man —och ni är en man — kan icke stöta den tillbaka utan att brista i belefvenhet. — Men, min fru, då herr Tonarion ... — Det är icke mer fråga om hr Tonarion, utan om mig; det är jag som talar er tilj jag som vädjar till ert förnuft, jag som stäj; ler en bön till er, jag som räcker er mj hand; beslutar ni er ändtligen att äfven räc mig er. (Forts.