Aftonbladet – 30 november 1853, sida 2

Vid denna oväntade skymf stod kadetten förstummad, under det att en synbar frossbrytning genomfor honom från hufvud till fot. Förolämparen fixerade honom en stund liksom för att gifva honom tid att tala, derefter log han hånfullt och svängde sig omkring på klacken. — Min herre, — sade Felix som nu kommit sig före, — jag har för mycket aktning för mig sjelf, för att gifva er en örfil, men ni kan anse den såsom undfången. — Åh tusan ! — svarade Tonarion föraktligt — om ni inte talar så fort, så talar ni deremot rasande väl. Som ni inte är stor nog att i vekligheten örfila upp folk är det ganska klokt af er att göra det muntligen. — Om jag ej är stor hog för att komma min hand vid ert ansigte, är jag det åtminstone tillräckligt för ätt låta er känna sex tum kallt stål 1 kroppen. Den vackre Raoul betraktade, utan någon förvåning, sin motståndare, hvars ögon sköto blixtrar. ; — Ni manar således ut mig, min herre? — frågade han honom i det fn antog ett allvar som ej gjorde synnerligt afbrott mot det otvungna förakt han till dess visat: — Jag utmanar er icke, — svarade Cambier, jag besvarar endast en lika så grof som dum förolämpning. ES — Men, med ett ord, det är ni som bjuder mig spetsen? — Visserligen, och med möjligaste . första. — I detta fall tillkommer mig valet af vapen och jag säger er i förväg att jag slåss på pistol. — På pistol, må ske, sade Felix. De båda motståndarne kommo öfverens om att mötas i Paris följande torsdag, för att hinna uppfinna någon lämplig anledning till afresa, som ej borde ske alltför tvärt för att