Aftonbladet – 30 november 1853, sida 1

de täflande sina ansträngningar. Då man såg dem turvis hoppa framför fönstret skulle man trott dem stuckne af tarantellan, och mer,än en operadansös skulle afundats dem styrkan i deras språng. Tonarion, hvars längd gaf honom enafgjord fördel, nådde först gallret på balkongen, men jernets skarpa kanter som sårade hans hand förmådde honom nästan genast att släppa sitt tag. Då Felix såg denna sin motståndares framgång, erfor han vida större rörelse än den hvartill en så barnslig täflan tycktes kunna gifva anledning, Med all den kraft naturen förlänat honom, tog han ett förtvifladt skutt och nådde denna gång sin tur balkongen. Långt ifrån att härma sin rivals uppförande hakade sig Felix fast vid jernrosetterrie som sargade hans händer, med ett mod liknande, den unge Spartanen, hvars inelfvor söndersletos af en räf, utan att hans ansigte förrådde någonting. Sedan stödjepunkten väl var funnen var det öfriga en småsak för den som nyss varit herr Amors lärjunge. På mindre tid än vi behöft att beskrifva det hade Cambier klättrat upp till balkongens kant och slutligen med ett vigt hopp kommit in på densamma. Det hade icke fallit fru Caussade in, att en annan än Raoul Tonarion skulle kunna förtjena priset. Det var för honom hon plockat rosen, för honom hon hållit sitt ljufvaste leende i beredskap, för honom hon i förväg aftagit sin håndske, emedan den behagsjuka beslutat att låta honom kyssa sin hand för att ännu mer förtreta Servian, Då hon plötsligen såg kadetten framför sig som, långt ifrån att hafva cen segrares stolta hållning, tycktes brydd af sin triumf, tog hon två steg baklänges med synbar misslynthet. — Hvad! är det ni? — sade hon till ho