Aftonbladet – 29 november 1853, sida 3

BJ MIST aM prologen I nimlien: iaphacl, Ännu, som fordom, klingar solen I syskon-spherers täflingssäng; Sin resa omkring himlapolen Pulländar hon med thordönsgäng. Dess anblick stärker engelns öga, Fast han den ej begripa kan: Ån strälar lika klar den höga, Som när hon första dagen brann. Gabriel. Och blixtsnabb, under häftig susning, Kringrullar jorden i sin fart; Der vexlar paradisets ljusning Jemt med en natt som grafvens svart; Och hafvets vägor skummigt brusa Kring klippans djupa grundval opp, Och haf och klippor framät rusa I evigt snabba spherers lopp. Michael, I kapp de vilda vindar tjuta Från land till haf, från haf till land. Och rytande en kedja sluta Af djupsta verkningar; en brand Af blixtrande förhärjning lågar Främst på den stig, der åskan går: Dock fram den blida dagen tägar Med dina budskap i sitt spår. Alla tre, Den synen stärker engelns öga; Att fatta Dig, är ban för svag! Ån sträla dina verk, de höga, Skönt som på verldens första dag. Mephistopheles, Då du, o Herre! äter närmar dig, t Och frågar, hur hos oss sig allt befinner, Och då du förr säg gerna också mig, — Du mig ock nu ibland din hofstat finner. Väl granna loftal ej jag kan författa, 1 Bemöts jag än af alla här med hän, c Du säkert ät mitt pathos skulle skratta, I Om du ej redan vant dig derifrän. 1 Besjunga sol och verldar jag ej vägar, rt Jag ser blott huru menniskan sig plågar. 1 Ja! verldens lilla gud af samma egna slag l År ännu som han var på tidens första dag. f S 1 l f En smula bättre lefde han i gruset, Om du ej honom skänkt en glimt af himlaljuset, — Förnuftet, — som han nyttjar — hur? Jo, att mer djurisk bli än hvarje djur. Han, med förlof af Eder Nåd Gud Fader, Tycks likna dessa längbenta cicader, ; Som, ständigt flygande i hopp och spräng, a I gräset pipa strax sin gamla säng; tu Och finge blott i gräs han alltid hväsa! Men i hvar träck begrafver han sin näsan. h Ur samtalet mellan Faust och Wagner: 0 Faust, k O, lycklig den än hoppas kan Pp Att dyka upp ur denna villas gyttja. d Hvad man ej vet, just det behöfde man; E Och hvad man yet, kan man ej nyttja. Dock må vi ej för sådant grubbels skuld Fördystra denna sköna timma! Betraktom, hur i aftonsolens guld De löfbetäckta hyddor glimma. Hon sjunker mer och mer, och dagen dör; Dit ilar nu hon bort, nytt lif att väcka. O, att ditupp mig ingen vinge för, Min flykt att efter henne sträcka ! I evig aftonglans jag då Säg under föttren verlden stilla hvila, Hvar dal i ro försänkt, hvar höjd i lågor stå, Hvar silfverbäck mot gyllne floder ila. Ej hämmade mitt gudalika lopp Det vilda berg med sina klyftor skumma; Ren låter hafvet sig med vikar ljumma Inför mitt häpna öga opp. Dock ändtlig tycks gudinnan ned sig sänka; Min längtan då förnyar sig, Jag skyndar att min törst i hennes ljushaf dränka; Framför mig dagen, natten under mig, Och vägen nedanom, och himmelen uppöfver. En herrlig dröm! — och så hon viker bort. Ack! andens vingar bära oss så kort; Förgäfves kroppen vingar ock behöfver. Dock är oss medfödt af naturen, Att känslan uppåt följa vill ändå, När lärkan, högst i rymdens fjerran buren, Sin visa sjunger i det blä; När öfver grönklädd ättestupa Med spända segel örnen far, Och öfver slätter, sjöar djupa Bort till sitt hemland tranan drar. Wagner. Att egna griller få, mig stundom hände; Dock någon dylik drift jag aldrig kände. Man ser sig snart på skog och fält förnöjd, Och fågeln gerna unnar jag hans vingar. Men när från bok till bok sig anden svingar, Från blad till blad, hvad annan fröjd! Hur skön blir vinternatten då! Hvad hopp, Hvad saligt lif uppvärmer alla leder! Och rullar du en pergamentskrift OPP, Då stiger hela himlen till dig neder. Bland de lyriska scener, i hvilkas behanding öfversättaren har företrädesvis lyckats, örtjenar nämnas den kostliga visan Es war einmal ein König Der hatt einen grossen Floh, — ar: En kung i ett litet rike, Han hade en loppa så stor, o.s.v. Sådana humoristiskt-lyriska bagateller, som enna och nästföregående — likaledes ganska äl tolkade — visan om råttan ), äga i sitt ag och på sin plats mycken vigt, och tillöra 1 sjelfva verket de brydsammaste prof, i hvilka en poetisk öfversättnings-konstnär an ställas. Hr Andersson har till blygsam cpigraf på tt arbete valt denna vers ur Förspelet : Missrathen jetzt und jetzt vielleicht gelungen,. Vi kunna ej tillönska honom någon ljufwe belöning, än att ett vänligt mottagande ån allmänhetens sida måtte snart föranleda I ny upplaga, och dymedelst bereda honom lfälle att göra sitt värderika verk så full-s äindigt gelungen, som det står i en så sällord förmåga att göra. Ftt och annat litet dringsförslag hafva vi, med utsigt dertill, ven 1 våra sednaste citater tillåtit oss. — istigt nog är, att han råkat framträda med tta arbete just i en tidpunkt, då man ånyo rjat slåss i Turkiet,, och då mången deraf! ntar sig samma angenäma tidsfördrif som t, hvarom här de båda spatserande borrne (sidd. 37, 38) öfverenskomma. Menl. ru än dylika stridsförhållanden må utveckla ; och betraktas, så förblifver dock likafullt, la tidpunkter, Poesien den eviga fridens e. I hvilken hög och fullkomlig mening n är detta, hafva få skalder så klart uppenrat, som (ioethe. Måtte den svenske tolk, mn han nyligen funnit, röna någon erkänsla det ädla han velat, för det vackra han rkställt ! Attm,