Aftonbladet – 29 november 1853, sida 2

en gång kommit honom att erfara svartsjukans bitterhet. — Min onkel, — sade han, i det han tog Servian afsides då de kommit ned på terrassen, — tycker ni icke som jag, att den der herr Tonarion är mer än lofligt fadd, näsvis och odräglig? Servian delade fullkomligt sin systersons mening, men ansåg sig icke skyldig att erkänna det. — Herr Tonarion är en ganska vacker karl, — svarade han, — och har allt skäl att synas belåten med sig sjelf. — Tycker ni han är vacker? — återtog Cambier med en föraktlig dragning på läppen; — i det fallet bör en tambourmajor synas er alldeles oöfverträffig. — Han misshagar dig mycket efter hvad jag kan märka? — Ja oändligen, och jag tillstår att jag med särdeles nöje skulle ge honom en lektion i artighet och blygsamhet. — Du min stackars Felix, — sade Servian i det han något spefullt betraktade sin nevö, — du, ge honom en lektion. Jag råder dig att vänta med den saken, tills du når honom till azeln. . — Sex tum mer eller mindre betyda ingenting vid den affären, — svarade ynglingen stött; — jag vet väl att jag ej är storväxt och att jag icke kommer in vid karabiniererna då jag går ut från Saint-Cyr; men glöm ej att David också var liten och att han likväl dödade Goliath. — Se så, min tappre David, blif inte ond och kom du ihåg att Goliath förtjent sitt öde, emedan han var den utmanande. Se der kommer vår filist; han må nu vara odräglig eller ej så förblif höflig. Betänk att andras fel ursäkta aldrig våra egna. (Forts. följer.)