Aftonbladet – 28 november 1853, sida 2

Litteratur. aust. En tragedi af Göthe. Öfversatt af Johan Andersson. (Äfven med titel: Göthes Dramatiska Arbeten. I bandet. Faust.) Stockholm, Philipp J. Meijers förlag. 1853. Näppeligen undgår ofvanstående titelblad utt väcka förundran öfver djerfbeten i det öretag, som der tillkännagifves. Och visserigen bör det anses vågadt, att såsom poetisk fversättare anställa sitt första bekantgjorda olkningsprof med det mästerverk, som bland soethes alla diktskapelser är jemnt upp den nest egendomliga. Ty just af detta skäl, eller emedan nyssnämnde jättesnille — i skaldekonsten det största sedan Shakespeares tid — har inom ramen af Faust-sagans behandling sammanfattat sig i hela sin mångsidighet och mångtonighet, är förevarande diktverk bland Geethes samtliga större arbeten det svåraste att på ett annat språk öfverflytta, och således i allmänhet en af de urskrifter, för hvilka jemväl den ovanligaste, den mest bepröfvade öfversättareskicklighet studsar tillbaka med misströstan om framgång. Slik egenskap har alltså Goethes Faust gemensam med det vidtberömda poem, hvarom hans svenske tolkare påminner i sina Anmärkningar, (sid. 181), då han säger, att Gcethes underbara tragedi kan kallas Protestantismerns Divina Comedia; hvilket i viss mening är sanning, om vi ock ej kunna underskrifva, att den med samma skälv, som Dantes är kaolicismens, förtjenar denna benämning). Men om än sålunda det första intryck, som af bokens titelblad föranledes, är en häpnad öfver hr Johan Anderssons mod, så öfverraskas man desto angenämare af det andra; det intryck nemligen, som väckes af boken sjelf, när den sorgfälligt läses och med originalet jemföres. Vår förundran finner sig då förbytt till en verklig beundran — öfver den i sanning sällsynta talent, jemte den nästan ännu sällsyntare samvetsgrannhet och flit, hvarmed han, till större delen, lyckligt har löst sin vanskliga uppgift. Troligen skall af ingen opartisk granskare nekas, att denna öfversättare utmärker sig genom en själsfrändskap med den valda. urbilden, ett mått af känsloinnerlighet, frisinnighet, fyndighet, språkbelerrskning och verskonst, som lyfter honom till ett rum bland de få, hvilka inom kretsen af poetisk tolkning äro att betrakta såsom verkl:ga konstnärer. Man säger icke för mycket om man yttrar, att förevarande öfversättning är i det hela god, i många stycken förträflig, i somliga till och med oöfverträfflig. Och tvifvelsutan är man således berättigad till den föreställning, då man ser på titelbladet bebådad en försvenskning af Gcoethes örriga dramatiska arbeten, att förläggaren knappast kan anförtro den åt någon skickligare hand. Vi kunna väl antaga såsom säkert, att en förmåga, som till denna grad lyckats i behandlingen af just det brydsammaste bland dem alla, skall gifva oss de andra i en ännu felfriare och öfverhufvud fullkomligare afgjutning. Fel? Ofullkomligheter? Ja, sådana finnas visserligen äfven här; och ett öfversättningsverk, som vore dem förutan — särdeles då föremålet är Goethes Faust och då tolkningen är första försöket — skulle sannerligen vara ett underverk. Redan har i Svenska Tidningen) en temligen utförlig recension, med ir. sigt och rättvisa, uppskattat detta arbetes både förtjenster och brister. Oss återstår derföre att, så i ena som andra afseendet, bifoga ni?a tillägg. lytn ät den art, som består i raka miss) Skulle man tänka sig en på protestantismens grund skapad motbild, som till Dantes verk förhölle sig med sträng motsvarighet: så kunde en sådan uprkomma först då, när nägot stort skaldesnille bea: betade Svedenborgs lära till en episk lärodikt. Hiäom mera vid ett annat tillfälle. t) Na 243, 244 och 246,