Aftonbladet – 26 november 1853, sida 1

LEJONNUDEN. Novell af CHARLES DE BERNARD. Öfversättning. — Fru Caussade är ett förtjusande fruntimmer, det har jag länge vetat, — afbröt Servian allvarsamt; — således kan du hålla inne med din hänryckning. Vi måste begifva oss in, ty jag förmodar att du, lika litet som jag, har för afsigt att begagna kossackgrafven till säng. Under vägen skall du berätta mig huru det kommer sig att jag träffar dig midt i natten på ett sådant ställe 1 den der befängda utstyrseln som bordt kunna skrämma ihjäl alla ugglor i parken. — Ni vet att hos öfversten lägger man sig temligen sent, — svarade Felix, i det han begaf sig på väg jemte sin onkel; — än spelaf man whist, än musicerar man. I afton talade man om spöken. Öfversten berättade ett äfventyr som händt honom på en kyrkogård i Tyskland; herr Tonarion, en lång lymmel som jag icke kan lida för hans öfversittarefasoner, den sköne herr Tonarion tillegnade sig äfven en roll i två eller tre scener af samma slag, den ena otroligare än den andra. Jag ensam, som icke har så ferm inbillning då det kommer an på att uppfinna fabler, jag hade ingenting att berätta; men som det icke anstod mig att synas bländad af herr Tonarions fantastiska bedrifter, tog jag mig friheten att gyckla med de föregifna uppenbarelserna, som blott kunde duga att skrämma barn med. Då trotsade man mig att med handling bevisa den otro jag yttrat. Fru Caussade betraktade mig med det klipska leende som jag är så rädd för; hon såg ut att ) Se A. B, N:o 273.