Aftonbladet – 26 november 1853, sida 1

relse jag. ej kunde öfvervinna som förvred mitt ansigte och förvandlade det för mig till något okändt, öfvermenskligt, förfärligt. Jag tänkte icke mer, jag handlade icke mer, spöket i spegeln, som jag såg gå baklänges framför mig, släpade mig med sig utan att jag egde kraft att undandraga mig dess osynliga omfamning. Se Hvad som föregick i mitt hufvud under det återstående af färden, är en dröm sådan man måtte drömma på dårhuset och som skulle krossa min hjerna om jag skulle försöka ati draga mig. till minnes detaljerna deraf. Kommen till kossackgrafven fullgjorde jag machinmässigt hvad som blifvit mig föreskrifvet. Jag slet lös ett stycke bark, jag uppstämde Requiem; det minnes jag ganska väl. Plötligt hör jag en förfärlig röst som. svarade mig och som kom mig-att förlora den lilla sans jag ännu egde i behåll. Skall jag bekänna för er min svaghet, min dumhet; det tycktes mig som jag begått ett helgerån och kossacken stigit upp ur sin graf för att straffa mig. Jag kände mitt hufvud förvirras och mitt hjerta stelna; sedan, mins jag ingenting mer. Servian hade åhört sin nevö med någon trankspridhet. — Hon är sig lik, — sade han sagta till sig sjelf då Felix slutat sin berättelse, — obetänksam, egenvillig, fordrande, utan annan lag än sina infall, utan annat rättesnöre än sina nycker. Liksom de vildar Montesquieu beskrifver, vore hon i stånd att fälla trädet för att få frukten. Hvilken skada! Je båda männerne gingo en stund tysta; men hastigt blefvo de i andra ändan af alIzen varse ett ljus som kom emot dem. — Är det ännu ett spöke? — frågade Servian, som vaknade ur sin tankfullhet. — Det är mig man söker, — svarade Cam