Aftonbladet – 26 november 1853, sida 1

jag som hittade på att hvitlimma ansigtet.. Med ett ord, då jag fulländat min toilett; begaf jag mig på väg. I början gick allt bra. Jag hörde öfverstens grofva stämma, fru Caussades skratt och jag sjelf, då jag i den der fördömda spegeln såg mitt hvitmenade ansigte, hade svårt att hålla mig allvarsam; mer än en gång var jag färdig att brista ut i skratt. Allt efter som jag framskred, började jag alltmera -otydligt höra de infall som slungades efter mig från salongen. Småningom hörde jag ingenting alls och befann mig ensam i tystnad och mörker. Förgäfves lyssnade jag efter något ljud, icke en vindflägt, icke ett fågelqvitter. inte ens prasslet af ett torrt blad. Hela parken var tyst som grafven, N Mot min vilja förorsakade mig denna djupa tystnad och det hemska mörker som omgaf mig en oförklarlig oro. Skamflat öfver denna gryende känsla, ville jag gyckla-dermed och på nytt tog jag mig för att skratta mig sjelf upp 1 ansigtet, som jag samvetsgrannt beskådat hela tiden. Men förmodligen var min glädje ej rätt uppriktig, ty i stället för ett leende, återgaf den fatala spegeln en förförlig grimas. Då, hur skall jag säga, då grep mig ett slags yrsel; alla de spökistorier jag läst i min barndom framställde sig för min inbillning. Jag erinrade mig de rysligaste ställen i miss Radecliffs romaner. De öfvernaturliga syner Jag nyss hört beskrifvas, förlorade sin osannolikhet. Blodet steg mig mer och mer åt hufvudet: Jag glömde slutligen, att det var fråga om ett vad, ett prof, ett skämt med ett ord; och jag tyckte mig vara lekboll för en-af dessa syner hvars möjlighet man nyss betygat. Det ohyggliga ansigtet hvarifrån en demonisk tjuskraft hindrade mig att bortvända blicken, tycktes sluka mig med : ögonen och antog ett allt förfärligare uttrycks Det var ntan tvifvel den rö: