Aftonbladet – 26 november 1853, sida 1

tvifla på min beslutsamhet, jag såg att hon hade lust att sätta den på prof. Ni kan väl begripa, min onkel, att vid ett sådant förhållande var det mig omöjligt att icke antaga utmaningen, om det än gäldt att trotsa ett helt batteri laddadt med skrot. — Hvilken utmaning? — fråvade Servian något otåligt. . — Jo, hör på. Jag skulle, i den kostym ni här ser... — Den der otäcka röda kåpan? hvar har du kommit öfver en sådan kråkskrämma ? — Det än en magnifik nattrock i medeltidens snitt, som jag låtit göra i Paris för knappt en månad sedan, svarade Felix något stött öfver den missaktning hvarmed man behandlade hans favoritplagg; det blef således öfverenskommet att, klädd i denna drägt, som, då man slår upp kapuschongen, har ett verkligen fruktansvärdt utseede, ansigtet hvitmåladt, i den ena handen en lykta, i den andra en spegel hvaruti jag oaflåtligt borde beskåda mig, skulle jag gå tvärs igenom parken, till kossackgrafven, som är ett ganska ansenligt stycke och der sjunga en vers af Requiem, Till tecken att jag fullgjort profvet till slut, borde jag föra med mig tillbaka ett stycke bark af det platanträd som vexer här. Af detta trädslag finnes blott ett i hela parken; också blef detta bevis ansedt såsom afgörande. — Är det fru Caussade som uppgjort anordningen af detta älskvärda skämt? — frågade Servian med en ton som tillkännaf ett lifligt missnöje. — Fru Caussade, öfversten, herr Tonarion, alla menniskor, gingo tillhanda med. goda råd, för att göra min person så förskräcklig som möjligt. Som jag ville hålla god min, samtyckte jag ej allenast till allt, utan jag lade äfven till af egen uppfinning; det var