Aftonbladet – 23 november 1853, sida 3

inga tenskap, vara 1 hög grad oförständigt och icke förtjena att vidare bemötas. Rörande petitionärernes underdåniga framställning, att 8 i kongl. fabriksoch handtverksordningen mätte få upphöra att vara gällande, såsom alldeles obehöflig, har svaromälets författare förmenat det olämpligheten af berörde framställning blifvit genom deri anförde exempel bevisad. Detta förmenande är dock origtigt och utgör ett ytterligare bevis, bland mänga andra, att författaren icke gjort sig rigtig redo för den underdåniga petitionens innehåll. De omförmäldta exemplen äro, såsom hvar och en lätt! kan öfvertyga sig, anförde för att visa vådan, ickel säsom svaromälet innehäller, deraf att ett eller ånnat yrke gjort nägra framsteg, utan deraf, att det ena yrkets idkare få saklöst ingripa i det andras arbetsrättigheter. Men dermed är för ingen del menadt, att olika handtverksidkare skola betagas den i författningens 9 4 medgifna rättighet, att gemensamt utöfva sina olika yrken och dervid ömsesidigt bistå hvarandra. Det hänfulla ordande, svaromålet innehåller, angående den sä kallade sjelfförsörjningsrätten vederlägges väl af den bevisande framställning, som i den underdånige petitionen återfinnes ; men derförutan anse fullmäktige sig böra upplysa: att, genom nuvarande missbruk af sjelrförsörjningsrätten, antalet aflt dem, som skola lefva af förtjensterne på handtverksarbeten, redan är så stört, att de ingalunda ökade, utan snarare minskade, tillfällena till sådana förtjenster omöjligen kunna räcka till ät mängden af borgare och sjelfförsörjare, äfven om icke, säsom fallet är, ganska mänga personer utöfvade handtverk med biträde af gesäller och lärlingar, utan att dertill ens hafva sökt, än mindre erhällit nägot tillständ: attl en mängd gesäller redan saknar och i än större grad : skall komma att sakna sysselsättning, derigenom att mästarne gå miste om betydliga arbetsbeställningar, i hvilka fortfarande ötföras af allmänna arbetsinrättningar och sjelfförsörjare, likväl utan nägon egentlig nytta för dessa sednare, då fertalet af den, enligt, hvad förut är anmärkt, i allt fall icke kan lefva af arbetsförtjensterna: samt att sjelfförsörjare och gesäller, med få undantag, under de sednare ären icke ens mäktat betala sina obetydliga utskylder, hvilket beklagansvärda förhållande högst sällan inträffade före sjelfförsörjningsrättens införande. Dessa och de i den underdäniga petitionen omförmäldte förhällanden, hvilka redan äro rådande inom städerna, skola, efter hvad fullmäktige befara, snart läta känna sina verkningar äfven på landsbyggden, hvars befolkning dock svärligen kan -vidkännas följderna af dylika verkningar, hvaribland mä nämnas ökade skatter till fattigvärden och uppförande, likasom i städerne, af arbetshus. Den inskränkning af sjelfförsörjningsrätten, som. den underdånige petitionen äsyftar, är säledes af behofvet päkallad, sä vida icke bäde mästare och arbetare skola ifrån närande medlemmar förvandlas tilll fattighjon eller arbetare inom de allmänna inrättningarne. Fullmäktige hysa ock den öfvertygelsen, att sjelfförsörjningsrätten, genom berörde inskränkning, kulle blifva, hvad den egentligen bör vara, en beng för sädane äldre personer, som icke kunna tjena eller arbeta hos andra, eller icke äro i tillfälle att vinna burskap, men dock ega den erfarenhet, att de, genom sjelfförsörjningsrätten, kunna hafva sin utkomst. Det otidiga klanderbegär, som genomgär hela svaromälet, rödjer sig på flera ställen och äfven i hvadÅ detsamma innehäller angående handtverksvarors stämpling. — Obefogenheten af de inkast deremot, hvilka i svaromåälet förekomma, ligger i öppen dag för hvar och en, som behagar taga del af den underdäniga petitionen. Beträffande frågan om mästareprofs bel mand innehäller svaromälet allenast en omskrifning at Af. tonbladets insinuationer, hvilkas origtighet förut blitvit bemärkt. Uti svaromåälet har blifvit obehörigen insinueradt, som skulle handtverksföreningen ej vara oväldig att, i förefallande frägor, bevaka gesällers och lärlingars itt och bästa. Men lemnad åt sitt eget oförvillade omdöme, skall dock hvarje arbetare — fullmäktige äro derom förvissade — icke kunna anföra någon enda omständighet, som ens antyder, att fullmäktige i sina förhandlingar gjort sig skyldige till förebräelse jr väld och partiskhet; och, fullmäktige veterligen, har icke eller någon af rikets öfrige handtverksföreningar underlätit att samvetsgrannt fullgöra sina åligganden. Oaktadt det pätagligen måste lända till hvarje lärlings eget bästa, att han, vid antagandet till gesäll, eger nöjaktig kunskap och arbetsskicklighet i sitt yrke, har författaren till svaromälet, hvilken troligen icke förstär att bedöma huruvida brist på skicklige gesäller uppstätt, likväl icke dragit i betänkande, att motarbeta det förslag, den wunderdäniga petitionen innehåller, till förekommande deraf, att okunnige lärlingar må varda till gesäller befordrade. Ett sådant motarbetande, deraf redan varande gesäller icke kunpa vänta ringaste fördel, men väl, om afseende ä detsamma blefve fästadt; fingo vidkännas förödmjukelsen, att bland sig säsom kamrater räkna och upptaga sädane, som saknade de qvalifikationer, hvilka hos en rättskaffens och skicklig gesäll böra finnas, utvisar emellertid, jemte mycket annat, att de agiterande personerne, under den lockande förevändningen, att förfikta handtverksarbetarnes rättigheter, hufvudsakligen ifra för framgängen af helt andra planer, n sädane, som kunna lända till arbetarnes sanna bästa. Sedan fullmäktige sälunda yttrat sig öfver de mest vilseledande delarne af svaromälet, anse fullmäktige sig kunna med skäl anmärka, att allt det klander, hvarmed den underdäniga petitionen blifvit, synnerligast utaf Aftonbladet, anfallen, förutsätter säsom gifvet, hvad som likväl bordt, men aldrig kan, bevisas, att nemligen de begärda förändringarne äro skadliga. De i Aftonbladet och svaromälet uttalade omdömen, i all ära, förråda allt för mycken ensidighet, för att, i en sädan fråga, som denna, hvilken rörer ordnandet af det handtverksidkande borgerskapets verksamhet, ega anspråk på trovärdighet i strid med borgerskapets egna på sakkännedom och en mångårig erfarenhet grundade åsigter. Hvar och en, som besinnar, att mästarnes och arbetarnes intressen äro af kvarandra beroende, skall, efter läsning af den underdäniga petitionen, tydligen inse, att densamma icke har arbetarnes förnärmande till syftemål. Eller huru vill man väl tänka sig möjligheten deraf, att mästarne, hvilka icke kunna skada arbetarne, utan att derigenom äfven förnärma sig sjelfva, likväl skulle vilja förorsaka en sådan skada. Man mäste antingen vara skrymtare eller oförlätligt inskränkt för att pästå detta vara den underdäniga petitionens syfte. Öfvertygade, som fullmäktige äro, att deinäringsförfattningarne begärde förändringar deremot skola blifva gagneliga både för borgare och arbetare, enär i samma mohn det varder möjligt för nuvarande och blifvande borgare att erhålla sin utkomst genom utöfningen af sina yrken, i samma mohn skola ock deras arbetares inkomster och vilkor i öfrigt förbättras, tro fullmäktige, med tankarne oaflåtligt fästade å de i svaromälet citerade religionsbud, sig slutligen kunna med godt samvete uppmana hvarje rättskaffens handtverksgesäll och arbetare, som ännu icke lätit vilseleda sitt begrepp om pligterne emot sig sjelf och sin ästa, att, utan obehörig inflytelse, noga begrunda innehället af den underdäniga petitionen och låta sin egen rättskänsla afgöra huruvida petitionen, deri, oaktadt bearbetningarne i en motsatt rigtning, likväl redan Ett Tusen Femhundra gesäller instämt, har för ändamäl att skada eller att gagna handtverkerierne och dervid anställde arbetare. Stockholm den 8 November 1853. På Handtverks-Föreningens vägnar: P. H. Hesselgren. A. J. Littke. Ordförande. vice Ordförande.