Aftonbladet – 22 november 1853, sida 1

tjenstemannabanan, bosätta dig och taga Björkhammar i besittning ? Ack hvilken sällhet!, utropade Edvard öfverraskad, i det han kastade den bleckiga pennan på ett örngottsvar, hvilket nyss färdigsytt låg på bordet. Nå du min himmel, en sådan tanklöshetr, brummade -kammarrådinnan, glömmande hela förslaget vid åsynen af en stor bleckfläck på det med bred hålsömm utsirade arbetet, och detta som. Jag ämnat att pryda din egen brudsäng., Den förbaskade pennan! hon. flaxar , värre än om hon ännu sutte i en lefvande gåsvinge,, genmälde Edvard litet orolig; men skadan är snart hjelpt, om mamma har litet Citronsyra. Låt oss-derföre återgå till den herrliga början, bad Rudolf bevekande. Å Men kammarrådinnan gaf sig ingeniro förrän hon hemtat botmedlet och behörigen användt detsamma. Efter åtskilliga försök blef fläcken osynlig. Lugnad yttrade Kon nu: Stjernspets som du vet, reser före jul till Stockholm, och emedan du är nöjd med mitt I projekt, finner jag ej nödigt att Ingeborg åtföljer dem. Inom -hus felas här ingenting. Rum är här tillräckligt äfven för en större krets än vår, således menar jag vi kunna bestyra om ert bröllopp, medan öfverstens äro qvar på orten?. Jag önskar, förstår du, få sätta brudkronan på Ingeborgs. hufvud, innan hon hälsar Björkhammar såsom sitt blifvandehem. Ingen på jorden äger .maken juvelsmycke till. mor än jag har; det vill säga att jag om ett. par .månader kan: vara äkta man. När i all verlden uttänkte mamma denna utomordentligt lyckliggörande plan? frågade Edvard som sprang fram och tillbaka hufvudyr af fröjd. Se så, kära du, stöt inte sönder mina stolar,, sade kammarrådinnan, som hörde huru de sköts och skrufvades till höger och venster, vid det Edvard for omkring. Jag.har begrundat den saken allt sedan du återfann din fästmö; dessutom kan ej mitt egetihjerta fördraga din frånvaro, sedan jag nu återigen vant mig vid din kärleksfulla omvårdnad., (Slut nästa gång).