Aftonbladet – 22 november 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 22 Nov. Vid ingen af de föregående riksdagarne har förordnandet af talmän för borgareoch bondestånden haft en så politisk betydelse som nu. Då Kongl. Maj:t denna gång till dessa befattningar utsett de mest framstående konservativa personligheter, som inom nämnde stånd . voro att finna, är deraf ögonskenligt, äfven om så många andra tecken icke utvisade det,att likasom kontinentens mera absolutistiska monarkerde sista åren fullkomligt brutit med den konstitutionella grundsatser, vill man äfven här bryta med det liberala folkpartiet. Man vill följa med sin tid och en ann kan vara så god som en ann. Det synes numera ej vara fråga om något vacklande; man har deciderat sig, och man drager ej) vidare i betänkande att öppet bekänna det. Redan vid förra riksdagen upptogs åter i öppna armar det gamla konservativa partiet, med hvilket förut, alltsedan år 1844, hållits några små skärmytslingar, till största delen mera skenbara än verkliga; men detta skedde dock med en viss förbehållsamhet. Baron Palmstjernas inträde i konseljen var visserligen i afseende på antagandet af ett förändradt system mycket betecknande och kanske ännu mera domprosten Reuterdahls, men detta: synes oss nästan i än högre grad vara fallet med den sista talmansutnämningen. Den gör slut på alla illusioner, och simulakrernas tid kan nu ändtligen anses vara förbi. Om någon härvid skulle invända, att vi lägga för mycken vigt vid denna tilldragelse, vilja vi endast fästa uppmärksamhet på hvad namnen Lagergren, och Strindlund betyda i; vår riksdagshistoria. De äro der liktydiga med: orubbligt försvar för vårt föråldrade ståndsväsende med alla de oformliga förhållanden som deraf upprunnit och ännu dagligen derifrån hemta sin näring; — vidhållande af prohibitiva tullförfattningar och andra inskränkande samt folkets frihet och jemlikhet hämmande lagar i alla riktningar; — förkastandet af de stora lagreformerna, hvarefter eljest -behofvet med : hvarje dag blir mera kännbart; — stora statsarislag och följaktligen dryga skatter; — och framför allt en s. k.. stark konungamakt, som ledes af sina egna ingifvelser, utan något serdeles afseende å fol-kets opinion och tidens fordringar. — Vi hemställa, omicke vid sådant förhållande utnämningarne äro högst betydelsefulla ? Men i fall någon ändock skulle anse dem mindre vigtiga och blott såsom snart förgätna episoder i vårt lumpna riksdagsdrama, der personer af motsätta tendenser omvexlande uppträda på scenen och försvinna, utan att just. någon. synnerligen förändring i sjelfva pjesens gång deraf förmärkes; vilja vi till den som sålunda bedömer händelserna i vårt politiska lif, blott framställa denna fråga : Skulle svenska nationen, som efter tronombytet 1844 lifvades af så stora förhoppningar om förbättringar i sitt konstitutionella lif och i alla de serskilda grenarne af lagstiftningen, beskattningen och administrationen, icke då hafva genast kastat alla dessa förhoppningar öfver bord, i fall konungen vid 1844 års riksdag till talmän för de två stånd, som äro de enda hvilka hos oss innesluta demokratiska elementer, utsett de nu dertill förordnade personerna, hvilka under sina riksdagsmannabanor alltid gått hand i hand med dem som stridtför aristokratien, byråkratien och allenastyrandet? Säkerligen lärer hvar och en medgifva att så skulle -varit förhållandet. Och om mean granskar det ihärdiga motstånd som nämnde representanter vid de sedermera förflutna riksdagarne satt emot de liberala reformsträfvandena, torde det jemväl inlysa, att samma representanter icke. på sednare tiden intagit någon förändrad ställning till våra samhällsut.