Aftonbladet – 19 november 1853, sida 3

skänkte mig det huldrikaste beskydd,, sade Ingeborg i det hon med tårar i sina vackra ögon tryckte en kyss på öfverstinnans hand. Till belöning för Ingeborgs förtroende, inföll öfverstinnan, förespeglade jag henne möjligheten af ett snart och lyckligt återseende. Hennes ytterliga glädje häröfver gjorde mig orolig; ty jag visste ju inte om hon ännu var älskad; försigtigheten bjöd derföre att hon lefde inkognito, tills jag på ett eller annat sätt kunde förvissa mig härom. Rudolf skingrade snart mina tvifvelsmål och då beslöto min man och jag, att Ingeborg skulle uppträda på Adeles förlofningsdag; intrigen har lyckats till allas vår belåtenhet,, var öfverstinnans slutliga förklaring. Ack jan, sade Edvard rörd, i det han slöt Ingeborgs händer i sina. Näst min morhar jag fru öfverstinnan att tacka för mitt lifs sällhet. På eftermiddagen reste kammarrådinnan och Edvard. Rudolf förföljde med till Björkhammar, dit han blifvit bjuden för attjaga. Arma Rudolf! ingen jägare följer sitt rof så skoningslöst som kärleken. Min älskade farbror! sade Rudolf, som nyligen återkommit från Edvard, och nu satt inne hos öfversten, språkande om hvarjehanda. Jag har en önskan, eller rättare en bön att framställa. : Tala min gosse! Du vet att jag gerna går dig till mötes, helst som dina önskningar alltidäro så beskaffade, att jag icke billjgtvis kan neka dem. : Men denna gång fruktar jag likväl att icke vinna min farbrors bifall. Jag önskar resa lånet bort till verldens ända. : Är du kollrig pojke? sade öfversten synbarligen förundrad; och orsaken då ? Jag är olycklig, misstror mig sjelf och har ingenting mer att hoppas af ett gynsamt öde. Allt det der är förundersamt. Aro dina affirer trassliga, så reda de sig väl bäst dermed, att du icko flaxar land och rike om