Aftonbladet – 19 november 1853, sida 3

hjerta bekymmer,, tillade öfversten, i det han räckte Rudolf sin hand. Förlåt mig farbror! men jag hvarken kunde eller ville resa, förrän jag yppat de skäl, som föranleder mig att lemna det bästa hem, och försaka den högsta godhet, som någonsin omfattat en broders barn,, sade Rudolf rörd, i det han varmt, men vördnadsfullt tryckte öfverstens hand mot silt hjerta. Öfversten börttorkade några tårar i dethan yttrade: Min godhet Rudolf, kan du lika säkert räkna på hvar du än må vistas. Men att händelsernas gång så utstakat, att jag icke kan betrygga din verkliga lycka, detta grämer mig djupare än jag förmår utsäga. Min goda ädla farbror! Var utan oro för mig. Jag känner mig redan lugnare, och skall väl med tiden besegra en känsla, -som kanske ändå aldrig vunnit något återsvar. Öfversten och Rudolf tänkte båda alldeles motsatsen; men ingendera ville betaga den andra ens det skenbara i en så ringa tröst, som denna förutsättning kunde gifva. Jag hemställer till min farbrors eget godtfinnande om icke det vore bäst att min resa finge anseende af en konstfärd, såsom nödvändig för utbildande af den talang jag öfvar med temlig framgång ?, frågade Rudolf efter någon tystnad. Jo du! det är sannerligen klokast och är äfven enligt med verkliga förhållandet, tyckes mig; ty kan du deruti. lära dig konsten att efter eget original kopiera en vingskjuten Amor, så anser jag att du nått fullkomligheten, åtminstone i en genre., Rudolf drog sina läppar till ett leende, vid detta öfverstens yttrände, och följde honom in i damernas salong. fverstinnan, Adele och Ingeborg voro i en liflig konversation, hvilken vid herrarnes ankomst afbröts med: Kom hit, Rudolf, och mottag den afundsvärda underrättelsen att du varit föremålet för vårt samtal under en hel timmas tid,, yttrade öfverstinnan skämtade. Hyilken oskattbar lycka! Törs jag fråga