Aftonbladet – 18 november 1853, sida 3

till ytan. Försök. dermed anställdes, och på ett djnp af 5 famnar under jorden antändes gasen, som nu utbröt i en 3 famnar hög låga. Nattetid är denna lysande massa af stor effekt och synes på mycket längt häll. Personer med erfarenhet i sådana ämnen tro att fenomenet ännu eh läng tid skall fortfara. — Skepp sprängdt i Inften. Från Melbourne i Australien erfar man följande detaljer om skeppet ,Princess Victorias, förolyckande och dess passagerares underbara räddning. Fartygetvar hårdt lastadt och hade bland annat 400 fat krut ombord. Det var den 13 Juni, och Victoria befann sig endast några dagsresor från Port Philip, då plötsligen brandlarm uppstod. Passagerarne befunno sig i sina kajutor och hade ingen aning om den oerhörda faran, då det fasansfulla ropet elden är lös!, jagade dem upp på däck. Först här blefvo de underrättade om den stora mängd krut fartyget innehade, och äfven kaptenen insäg att intet ögonblick varatt förlora om de icke alla skulle blifva sprängda iluften. En slup nedfirades hastigt, och manskap och passagerare hastade ned uti densamma, hvaremellertid lågorna grepo omkring sig med rasande hastighet. Knappt hade båten hunnit en half eng. mil från fartyget förrän detta med en förfärlig knall sprang i luften, upplyste natten på en omkrets af flera mil, betäckte hafvet med spillror, af hvilka en del vid nedfallandet sårade några af de i båten undfiydda. De voro emellertid räddade, men måste i 56 timmar drifva omkring på hafvet, utan proviant och utan dricksvaiten, tills de slutligen upptäcktes af barkskeppet Tubelina, upptogos på detsamma och fördes till Melbourne. Man förmodar att elden uppkommit genom sjelfantändning i någon del af lasten. — lijelpsamhet. För några dagar sedan var auktion hos en landtbrukare, som genom misssynnande Konjunktarer blifvit ruinerad och , derför mäst afstå sin egendom till sina borgenärers förnöjande. Denne man var allmänt värderad säsom en hederlig man och hade så handlat under medgängens lagar att alla beklagade hans olycka. Sedan aukionen var slutad, framträdde en bonde och yttrade mgefärligen följande! låtom oss nu visa att vi äro — —s verklige vänner: Han är en bra karl, det reta vi alla, och det är derföre vår skyldighet att jelpa honom på benen igen. För att det kunna oehöfver han en rund summa i förlagskapital, jag öreslär att vi med vära namn hjelpa honom att få lenna summa. Genast framträdde nägra andra landtnän och med ord och handslag lofvade de sina namn för utt dermed hjelpa den värderade, fattige vännen. Så 1andla i våra dagar de skänska dannemännen! Hvem rågar väl nu påstå att ej fädrens dygder ännu finnas 1var hos deras söner? (Malmö H. o. S. T.) a