Aftonbladet – 17 november 1853, sida 2

— Men icke öfvertala, derom komma vi öfverens. Kan hon utan motvilja samtycka, så är min öfvertygelse att hon icke blir olycklig med honom; han är en genomgod menniska, och en bra karl, så mycket kan jag säga., Följande dagen, sedan frukosten var förbi, tog öfverstinnan Adele under armen, och förde henne ut i parken. Min älskade syster,, sade hon, sedan de tagit plats i en vacker berså. Jag vill nämna för dig att grefve Wredenberg kommer hit i eftermiddag för att anhålla om din hand; du vet att Stjernspets och jag ingenting högre önska än din lycka. Båda finna vi detta parti i alla afseenden passande för dig, och om ditt hjerta är fritt, hvilket. jag förmodar, emedan du eljest helt säkert gifvit mig ditt förtroende, så tycker jag, min lilla Adle! att du icke bör afslå detta anbud. En glödande rodnad purprade Adeles kinder. Hon lutade sitt hufvud mot öfverstinnans bröst och heta tårar strömmade ur hennes ögon. Min kära, snälla Adele, du har fullkomligt din fria vilja, och ett hem hos oss så länge du det sjelf önskar; oroa dig derföre icke; men tänk noga öfver saken; du behöfver ju icke bestämma dig i dag,, sade öfverstinnan, sedan hon smekande aftorkat sin systers tårar. På eftermiddagen kom grefven verkligen och friade både på svenska och fransyska. Han erhöll hvarken hopp eller afslag; fröken Adele vill nogare gå till råds med sig sjelf. Tiden ilade framåt och jagade ödets skickelser till sitt bestämda mål. Fjorton dagar hade passerat och, vigtiga förändringar inträffat. Den vandrande dalkullan var ännu qvar på Adelsvik; men icke i egenskap af fremling. Ofverstinnan hade fullföljt sin föresats och tagit nogare reda på hennes lefnadsförhållanden. Från den stunden behandlades hon med en, godhet och välvilja som var svår att förklara. Hon hade fått sitt eget rum, och den drägt hon burit vid sin ankomst, hade blifvit utbytt mot mera moderna kläder, enligt bruket för bättre fruntimmer; denna förvandling inom så kort tid ansågo husets tjenstpersonal för ett rik