Aftonbladet – 17 november 1853, sida 1

värdig, och kom slutligen ihåg att du är din moders endaste barn; tiden skall sedan göra et öfriga, och småningom skänka det lugn du för närvarande saknar. Kom låt oss nu fortsätta vår vandring! Herrarne gingo inåt skogen, Rudolf släppte hundarne lösa, och snart gåfvo deras ljudeliga skall tillkänna att de fått upp spåret af något flyende villebråd. Tycker du inte, Thora lilla, det vore angenämare att arbeta uti det gröna, än här i värmen? frågade fröken Adöle, som höll på att knyta ett ytterst fint nät ämnadt till en .bordduk. Jo! jag tycker detsamma; vi kunna ju sätta oss ut på gården under träden, så äro viinte ur vägen, då herrarne komma hem. Pettersson! var beskedlig och bär ut sybordet här, och sätt det under stora eken; gå sedan ner till trädgårdsmästaren, och säg till att han bär upp litet vinbär och en korg bigarå, befallte öfverstinnan betjenten. Sedan damerna åter kommit i ordning med sina arbeten, yttrade öfverstinnan: Jag har en aning om att grefve Wredenberg kommer hit i eftermiddag. Han brukar vanligen vara här hvar 3:dje dag, och iakttager en viss ordning uti allt. Vet du min söta Adele — jag börjar tro att du är den mågnet som drar honom hit; Om så skulle vara bevisar det hvarken mer eller. mindre, än att den inneboende kraften hos magneten gör experimenter, som äro oberoende af den fria viljan. Jag känner allsingen sympati för honom. Hans eviga tal om Paris och dess förträfflighet, är verkligen tröttande. Ingenting duger här i vårt kära Sverige enligt hans åsigt. Deruti har du orätt, och kommer du inte ibåg hvad han yttrade sista gången: Den svenska qvinnan är kronan för alla qvinnor i verlden. Men visst är han litet egen, det kan icke nekas; för öfrigt em god; hederlig menniska tror jag, och ett ganska fördelaktigt parti, i anseende till den betydliga för